De första förvärkarna som jag kände var på nyårsdagen, när Per och jag kollade på bio i Halmstad. Det kändes som mensvärk och några värkar var ganska kraftiga.
Jag innan bion
Efter nyår blev jag förkyld och hostade rejält. Efter några dar fick jag ont i revbenen på höger sida och uppsökte läkare efter trettonhelgen. Jag sjukskrevs fram till beräknad förlossning då läkaren misstänkte fraktur på revbenen och hostan gjorde att jag inte fick mycket sömn. Jag hade 1,5 veckor kvar att arbeta och det kändes trist att inte kunna jobba den sista tiden.
Helgen innan Viggo föddes åkte jag till Sunne för att umgås med familjen.
Emmie fascinerades av min navel
På natten till lördagen vaknade jag och kände värkar igen, men de gick över ganska snabbt.
På natten den 20 januari, vid halv tre tiden, vaknade jag av den första värken. Jag gick upp på toa och gick sedan och la mig igen och somnade om. En timma senare kom ytterligare en värk och jag väckte Per och berättade att jag kände värkar. Det kom fler värkar och jag lyckades inte sömna om.
Vid 6-tiden kom slemproppen och med den lite blod. Jag ringde för säkerhets skull till förlossningen och berättade att det kommit blod, men det var ingen fara sa de.
Efter att slemproppen gått kom värkarna var 10e minut resten av dagen. Det gick inte att sova utan det kändes pirrigt och spännande och jag kunde inte riktigt fatta att det verkligen var på gång. Under dagen kollade vi på film, vilade och åt mat. Per försåg mig med varma vetepåsar och vätska. Jag drack vatten under varje värk eftersom jag kände mig lite illamående under värken. Per tog också tiden.
En sista mag-bild strax
innan vi åkte till förlossningen
Vid 19-tiden kom värkarna var 3-4.e minut och vi ringde till förlossningen och vid 20-tiden åkte vi in. Vi togs omhand av en undersköterska som skrev in mig. En stund senare träffade vi en barnmorska som undersökte mig och jag var öppen 6-7 cm men vattnet hade ännu inte gått. Jag hade under dagen kännt ett kraftigt tryck neråt och det berodde på att hinnsäcken bucktade ut och låg framför huvudet på bebisen.
Nyanländ på BB med TENS
apparaten i sängen
Jag hade uppgett i journalen att jag gärna ville testa epidural men eftersom värkarna hittills inte varit jobbiga så tyckte barnmorskan att jag skulle pröva TENS istället, vilket jag tyckte var en bra idé.
Jag öppnades inte mer och vid midnatt stack barnmorskan hål på hinnsäcken så att vattnet gick. Jag öppnades till 9 cm på en gång efter det. Jag blev rejält blöt av allt vatten så jag tog en dusch.
Sen fick jag allt kraftigare värkar och testade därför även lustgas som smärtlindring men jag upplevde att jag inte riktigt fick luft när jag andades i masken, upplevde en kvävnadskänsla. Per stöttade och försökte få mig att fokusera på andningen men jag gick mer och mer in i mig själv ju mer smärtan ökade och världen blev lite suddig och jag ville bara sova. Jag låg och skakade i sängen av smärta, detta var helt klart den jobbigaste delen av förlossningen. Jag kände hur orken och krafterna rann ur mig och jag blev orolig för hur jag skulle klara resten av förlossningen.
Vid 03-tiden bestämde vi att jag skulle få epidural. Vi fick alla operationsmössor på våra huvuden och min rygg tvättades ren. En narkosläkare kom och satte bedövningen och jag fick en omedelbar smärtlindring. Det var så otroligt skönt, jag kände nästan ingen smärta alls och jag fick några timmars sömn. Jag fick i samband med epiduralbedövningen vätkstimulerande dropp för att skynda på det hela.
Strax innan 7 undersöktes jag igen och var då helt öppen och det var dags att krysta ut bebisen. Värkstimulerande medlet ökades på och epiduralen stängdes av och lustgasen kopplades bort. Efter den första krystningen gick bebisens hjärtfrekvens ner och jag förvarnades om att sugklocka kunde bli aktuellt. Jag tog i mera under nästa värk och hjärtfrekvensen ökade till det normala. Det gjorde mer och mer ont för varje värk som kom och känslan var att jag höll på att spricka. Jag var samtidigt lite rädd för smärtan och höll emot istället för att trycka på under värken. Antar att det blev som en reflex i och med känslan av att jag höll på att spricka.
Barnmorskan var jättebra och gjorde allt för att mildra smärtan. Hon hällde på ljummet vatten, smörjde med bedövningssalva osv, men inget hjälpte. Till slut sa hon att hon klipper mig vid nästa värk. Jag fick lokalbedövning och hon klippte. AJ! Men efter det kom Viggo helt ut och smärtan var över!
Viggo lades på mitt bröst och jag var i chock! Jag kunde inte riktigt fatta att han äntligen var ute och jag oroade mig för om han var frisk eller inte. Men allt var bra.
Jag blev sydd och det kändes inget. Jag var otroligt öm och minsta berörning kändes, men själva stygnen kändes inte. Jag ville helst va i fred just då men såret efter klippningen behövde så klart lappas ihop.
Jag tog en dusch och Viggo lades på Pers bröst. Vi fick en varsin macka och dryck, jag valde varm chocklad. Mackan var den godaste jag någonsin ätit. Hungern slog till direkt efter förlossningen och jag blev väldigt törstig. Jag kände mig lite darrig som jag kan göra efter att jag tex lämnat blod, och jag drack därför stora mängder juice.
Vid 11-tiden åkte vi till vårdavdelningen och la oss och sov. Ett par dagar senare, på fredagen, åkte vi hem. Vi var två lyckliga nyblivna föräldrar till en underbart söt kille.
Per var ett sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen och jag vet inte hur jag skulle ha fixat det utan honom. Han inger ett sånt otroligt lugn och trygghet, vilket man behöver under en förlossning.
Förlossningen var det mest fantastiska som jag någonsin varit med om! Jag är så otroligt stolt över min kropp och imponerad över vad den klarar av. Det kändes som jag vunnit ett maratonlopp och jag kände direkt att det här vill jag göra om! Det gjorde stundvis väldigt ont, men det var under korta stunder och inget som avskräckte mig! Belöningen var dessutom det bästa av alla priser i världen!
