Förlossningsberättelse

I söndags den 28 januari föddes vår prinsessa på Karlskoga lasarett och här är mina minnen och tankar kring förlossningen.

En vecka innan förlossningen, på Viggos födelsedag, vaknade jag vid 4 tiden och hade förvärkar. De höll i en stund men var helt borta när jag vaknade på morgonen. På onsdagen vaknade jag åter igen vid 4 och hade förvärkar och det kom även blodblandad flytning. De kommande dagarna innan förlossningen hade jag förvärkar vid 4 på morgonen tillsammans med blodiga flytningar. Under hela lördagen hade jag blodiga flytningar och jag tänkte för mig själv att det är nog nära förlossningen nu och att jag kanske höll på att öppnas utan att jag kände det.

På söndag morgon den 28 januari vaknade jag åter igen vid 4 tiden och hade förvärkar. Jag hade svårt att somna om och låg vaken till 5 eftersom jag kände värkar då och då. Vid 6 ringde Pers väckarklocka av misstag, vilket kanske var tur, för då kände jag fortfarande värkar som intensifierades. Vid 7 sa jag till Per att det nog var dags och strax därefter ringde han våra grannar som skulle vara barnvakt  och jag till mamma som ev skulle komma vid behov och byta av barnvakten. Vi tog då för första och enda gången tid mellan värkarna och de kom varannan minut. Vi ringde grannarna igen och de kom på en gång och tog hand om Viggo och vi satte oss i bilen och åkte till Karlskoga lasarett.

Så cirka 8.45 anlände vi till BB i Karlskoga. Värkarna hade blivit mera smärtsamma under bilresan på 15 minuter. Väl på BB undersöktes jag och man konstaterade att kag var helt öppen men att huvudet fortfarande behövde sjunka ner en bit. Jag orkade inte ta mig upp ur sängen utan fick ligga på sidan med en boll under ett ben. Värkarna var väldigt jobbiga och jag hade oerhört ont i magen under varje värk. Mellan värkarna skakade mina ben. Jag testade lustgas men precis som vid Viggos förlossning upplevde jag att jag inte fick luft så jag rykte hela tiden av mig masken innan lustgasen hunnit ge någon effekt.

Efter två timmar gick tillslut vattnet. Barnmorskan gick till datorn för att skriva in tidpunkten för vattenavgång i journalen och samtidigt fick jag en rejäl krystvärk och hon kom genast tillbaka till mig och bad Per trycka på larmknappen så att en undersköterska kom. Vid varje krystvärk så kände jag hur bebisen trycktes ut ur min kropp. Det var en märklig känsla som jag aldrig upplevde med Viggo. När jag blundade så kunde jag se hur bebisen åkte ur min kropp...jsg inte förklara det riktigt. På 5 krystvärkar var vår prinsessa ute, endast 10 minuter efter vattenavgången så jag krystade i max 8 minuter, med Viggo krystade jag i 50 minuter... När bebisen kom ut satte jag mig reflexmässigt upp för att ta emot henne. Det gjorde jag aldrig med Viggo. Men det var en häftig reflex!

Bebisen var så fin och prefekt och började ivrigt att leta efter bröstet. Detta var en helt annan förlossning än Viggos men mycket mer intensiv och värkarna och krystvärkarna gjorde så mycket mera ont den här gången. Jag kände att det skulle gå snabbt från första stunden .

Är stolt att jag tog mig igenom hela förlossningen utan smärtlindring. Är stolt över Per som var en förbaskst bra coach under förlossningen, som höll sig cool-lugn och fick mig att fokusera på att andas. Han var min smärtlindring och livlina under förlossningen. Är också glad att vi åkte in i tid. Jag kände hur värkarna blev kraftigare och tätare snabbt och lyssnade på den känslan. När jag fick en värk gick jag in på toaletten, Viggo märkte aldrig att jag hade ont och var därför inte orolig när grannarna kom för att vara barnvakt. Han var bara glad att få besök och det var så härligt att åka iväg då och lämna en glad liten kille bakom sig. Jag skrek som en stucken gris under krystvärkarna och jag hade önskat att jag hade kunnat behärska mig men det gick inte. Är dock stolt att jag höll mig artig och tex tackade barnmorskan om hon gjorde säker för att hjälpa mig. När jag inte mår bra eller har ont kan jag nog annars lätt bli snäsig och låta irriterad men det var viktigt för mig att tänka mig för under förlossningen för jag ville ha ett så fint minne som jag kunde få. Och jag är oerhört nöjd och tacksam för den förlossning jag fick. Barnmorskan och alla andra som jobbade på bb var fantastiska! 

Nu njuter jag allt vad jag kan av vår nya familjemedlem. Kärleken som Viggo visat henne är helt magisk och det gör mig så glad!

Jag och musik

Jag lyssnar kanske inte så ofta på musik och Per säger att jag inte gillar musik. Har tänkt på det en del och faktum är att jag visst gillar musik, väldigt mycket faktiskt, men jag väljer mina stunder att lyssna på musik med omsorg. Jag lyssnar ofta när jag är själv i bilen eller om jag känner för att dansa eller är ledsen.  Jag väljer även musiken med omsorg, musik är en konstform för mig så jag har aldrig musik i bakgrunden för att det är rofyllt utan jag går in i musiken och lyssnar framför allt på texten men melodin är såklart också viktig. Samma gäller filmer, väljer dem med omsorg och ogillar att slösa tid på dåliga filmer!

Hej bloggen!

Hade kanske inte tänkt skriva här mer men kan inte låta bli nu när jag börjar närma mig slutskedet av graviditeten och hormoner och tankar bubblar i kroppen. Viggo ska äntligen få bli storebror - 2 februari är BF  (Viggo var beräknad den 3 febeuari). Superspännande! Mår som en tjock flodhäst som ätit 3 julbord på raken, annars inga större krämpor.

Idag fick Viggo botox i sin hand för andra gången och det innebär alltid att han blir sövd. Jag försökte vara en stark morsa hela tiden men när jag lämnade honom i operationssalen började tårarna bränna under ögonen och tillbaka på uppvaket där Viggo fått ett rum, sprang jag in på toa och storblölade. Jävla cp skada! Alla med "normala" barn ska bara veta vad de slipper gå igenom. Ja jag vet, Viggo är inte sjuk, det är inte cancer, han har inte ont när han vaknar och i sängen bredvid Viggo låg en kille med mycket gravare cp skada som också skulle få botox. Men det är jobbigt i alla fall.

När man får bära ner sin halvdrogade son till operationsbordet och han bara ber om att få åk hem. När han inte vill ligga på operationsbordet. När han gömmer sitt ansikte i mitt bröst för att han är otrygg med människorna och situationen. När de kommer med masken och han försöker vifta bort den. När de lyfter min son ifrån min famn och lägger honom på operationsbordet och kopplar upp en massa apparater och leder mig ut ur rummet. När man inte har kontroll.  När man själv är lika rädd som sin son. När man inte vet om behandlingen man utsätter honom för ger så stor effekt att det är värt narkosen och allt vad det innebär.  Ja då är det svårt att vara stark och bita ihop trots att han bara befinner sig i operationsrummet för några sprutor i handen och kommer vara tillbaka hos mig efter 15 min. Att tänka sig att han skulle vara på operationsbordet för att han är sjuk ger mig svårigheter att andas. Men ändå, alla föräldrar med "normala barn" slipper ändå det vi upplevde idag.

Pojken bredvid Viggo vaknade före viggo. Han skulle inte få äta på en gång bara dricka lite grann och ta sina mediciner. Hans rullstol stod bredvid sängen. Han fick sprutor i båda armarna pga sin stelhet. Han kunde inte prata. Viggo tittade på pojken medan han mumsade i sig pigelinen han fått av sköterskorna. Pojken tittade på viggo. Jag försökte sitta i vägen så pojken inte skulle se glassen och att Viggo kunde sitta upp själv i sängen. Jag mådde då dåligt över att vi hade turen att få ett så frisk barn. Viggo hoppade ur sängen 15 min efter att han vaknat och gick själv ut ur rummet. Vi sa adjö till pojken och hans föräldrer. Föräldern avundades säkert oss. Tårarna brände under ögonen igen.

Länge sen jag skrev här. Har inte haft vare sig tid, behov eller lusa för det.

Lång julledighet är över och det kryper i kroppen.  Ska bli härligt med vardag igen. Har en stressig tid framför mig men den bästa medicinen när man har mycket att göra är att få bita tag i alla uppgifter och bocka av 'to do list'.

Älskar fortfarande livet, kanske mer än någonsin. Älskar allt jag har. Älskar viggo,  som har formulerat sig och blivit en riktigt härlig kille med stor trygghet i sig själv. Jag var så orolig för ett år sedan att han skulle bli ouppfostrad men han har banne mig redan visat sig vara snäll och strävar efter att göra rätt. Han är en riktigt fin kille.  Älskar min underbara man som muntrar upp mig i alla lägen, som är klippan i mitt liv, min trygghet. Älskar mitt jobb (även om det är lite mycket just nu) mitt hus, föräldrar, syskon,  syskonbarn. Vi har det bra helt enkelt.

För lite drygt ett år sedan åkte vi till miami. Saknar den tiden.  Saknar värmen, inte staden. Gillar vintern inomhus,  inte att vara ute i snö och kyla och det där jävla mörkret. Mörkret är värst och gör mig lite ledsen.

Har så mycket roligt inplanerat detta år! Mer om det senare!

Jag funderar just nu mycket kring barnuppfostran. Viggo har liksom lämnat den här mysiga bebistiden och börjar ta för sig och utmana gränser. Jag tycker att det är skitsvårt att veta hur man bäst ska bete sig alla gånger. Jag vill ju visa att jag respekterar det viggo vill samtidigt som jag ska vara med och sätta gränser och regler. Mycket kommer såklart naturligt genom de normer och värderingar man har, andra områden är mer luddiga. Ibland hade jag velat ha en pedagog i närheten att fråga om råd. Önskar att man hade kunnat göra sånt när man är på öppna förskolan,  att pedagogerna bryter in och vägleder föräldrarna, samtidigt förstår jag att de inte gör det då det är en norm i vårt samhälle att inte uppfostra andras barn. Det finns ju kurser för valpar, varför inte för människo-valpar? Visst, förskolan är väl en sorts hundkurs,  men där är ju inte jag med.

Att leva som man lär tror jag är a och o när det kommer till barnuppfostran - jag kan tjata på mitt barn att bädda sängen men bäddar jag inte min egen säng lär inte barnet göra det heller. Jag har i flera år jobbat på egen hand med min självkänsla och den har blivit så mycket bättre än vad den var under tonåren. Då var den riktigt i botten och jag skäms än i dag för hur jag kunde bete mig mot andra pga av min dåliga självkänsla eller att jag tex var ihop med min första kille så länge trots att jag inte var kär eller ens gillade honom för fem öre. Men jag trodde inte att jag kunde få någon bätte.  Självförtroendet blev i alla fall något bättre under gymnasiet pga av att jag fick bra betyg i skolan. Vändningen för självkänslan blev resan till usa, där fick jag en riktigt bra förebild för min självkänsla och jag kunde stå upp för den jag var. Självförtroendet åkte såklart också upp i taket eftersom jag utmanade mig själv att studera i ett annat land. Självkänslan åkte ner igen efter usa resan men inte riktigt till samma låga nivå som tidigare.

Jag har förstått att det här med självkänsla inte är något som kommer av sig själv, inte för mig i alla fall och att det är en färskvara som jag måste fylla på med jämna mellanrum.  När jag har dålig självkänsla blir jag ofta en sur varelse  (jag jämför ju mig med alla andra som är så mycket bättre än mig) samt lite osocial (vem skulle vilja umgås med mig, jag har ju ändå inget kul att säga). Jag känner att jag behöver fylla på Självkänslan igen, framför allt för min skull men också för viggos skull då jag vill vara en så bra förebild som möjligt!

Några saker som man kan göra för att få upp Självkänslan är:

1. Lev som du lär - sträva efter att leva efter normer som du tycker är viktiga

2. Behandla dig själv som du behandlar din bästa vän.

3. Du duger precis som du är och gör så gott du kan.

4. Lev i nuet - älta inte det förflutna och oroa dig inte över framtiden,  du kan ändå inte påverka någon av delarna.

5. Välj för din skull, inte för andras. Gör det du tycker är kul, jobba med det som du vill jobba med och skit i vad andra tycker. Det är ditt liv och dina val!

Jag är tex expert på att älta saker (fråga Per) så jag glömmer dessa punkter jättefort men har nu skrivit upp dem i mobilen och ska läsa dem varje kväll och påminna mig själv. Jag har även gjort en lista med bra egenskaper hos mig själv som jag också ska läsa igenom varje kväll och fylla på vid behov.

Jag ska också bli bätte på att bli mera social, lite tankar kring det får bli ett eget inlägg.

Sitter här på kvällskisten och äter ett par hårda mackor,  en kaka och dricker läsk till det. Älskar att vara vuxen och få bestämma vad jag ska äta. Själv tänker jag dock hålla strikt med lördagsgodis mot viggo. Får se hur det går. Barnuppfostran tar mest utrymme när jag filosoferar om kvällarna. Läste för ett tag sedan en artikel i nån tidning om en lärare som uppmanade föräldrar att uppfostra sina barn bätte och skrev att man tex måste lära dem att det är ok att ha tråkigt, eller att det är nyttigt att ha tråkigt,  minns inte exakt formuleringen. Först höll jag med och tyckte att det var bra och tänkte anamma det. Idag kom jag att tänka på lärarens uppmuntran igen och kände mig inte lika övertygad längre. Är inte livet för kort för att ha tråkigt?  Borde vi inte uppmuntra våra barn att ta vara på varje stund i livet och göra det bästa av dem än att luta sig tillbaka och ha tråkigt och tycka att det är ok (det ÄR såklart ok om man nu vill ha tråkigt). Jag hade sällan tråkigt som barn,  jag hade livlig fantasi och älskade att leka. Åkte vi bil så räknade jag bilar med en viss färg eller spelade bil-bingo osv. Jag kunde sitta och dagdrömma om det verkligen inte fanns nåt att göra. Men att ha tråkigt, nej det handlar om inställning.  Att ha tråkigt är inte samma sak som att inte ha något att göra. Vi föräldrar ska inte alltid servera våra barn aktiviteter, det kanske var så läraren egentligen menade, utan barnen måste lära sig att vara kreativa och göra det bästa av varje situation.  Svårt. Det kanske är lättare att lära dem att acceptera tristess. Jag vet inte.

Stressigt, trött och sliten

Härlig rubrik va? Sen vi kom hem från Miami har det varit ganska stressigt, både för mig och Per (mest Per) och vi börjar båda bli slitna och trötta. Vad har varit stressigt för en föräldraledig mamma kan man undra?  Jag har i en månads tid suttit uppe flera nätter i veckan för att jobba med en artikel. Viggo somnar vid 20-tiden på kvällen och det är efter den tiden jag har möjlighet att sitta och jobba en stund.  Nu har vi bara Pers dator och Per har ofta jobb att göra om kvällarna. Så när han är klar med sitt jobb vid 22-23 tiden, ja då kan jag ta över datorn och jobba några timmar.  Vid 7 tiden vaknar Viggo på morgonen och då börjar min arbetsdag igen. Jag hade hoppats på att detta skulle ta nån vecka bara men det har inte varit så enkelt som jag trodde. Nu ska jag bara skicka in artikeln men nu är Viggo sjuk och sover bara om jag ligger bredvid honom. Kan trösta mig med att jag verkligen gjort så gott jag kunnat och när jag väl skickat in artikeln ska jag banne mig köpa champange och fira!

Är trött men skriver nån rad ändå.

Viggo ligger och sover bredvid Per och mitt hjärta svämmar över av lycka när jag ser de två tillsammans.  Viggo sover i sin säng större delen av natten men nutan vaknade han innan jag gått och lagt mig och Per lyfte över honom och la viggo bredvid sig. I vanliga fall är det bara jag som duger men jag har längtat så tills det ska funka att Per lägger viggo. Nästa helg ska jag till Malmö och hälsa på Linnea så då måste det duga med pappa - och det kommer det att göra!

Har suttit uppe flera nätter i veckan senaste tiden och skrivit på en artikel, i morgon ska den skickas in om allt är ok. Då ska banne mig fira med champange.

Våren är här, älskar det! Kall och frisk luft men solen värmer ändå skönt. Längtar till sommaren.

Måste barnsäkra vårt hem in i minsta detalj.  Blir knäpp av allt jag läser på nätet som kan hända barn.  Vet att vi inte kan skydda viggo mot allt, men vi måste tex säkra trappen och jag vill slänga alla batterier och dylikt som är farligt. Det är prio ett nu framöver.

Nu ska jag blunda.  Go natt

Jag kan inte betona nog hur glad jag är att amningen är över!  Det känns som att en ny era har börjat med viggo i och med att vi slutade att amma.  Han blev så stor på en gång, ingen liten bebis längre.  Han sover tex mycket bättre nu och nästan hela nätterna.  I natt sov han faktiskt hela natten.  Han somnar i vår säng och så lägger jag sedan över honom i hans säng. Han vaknar ibland till men somnar oftast om ganska snabbt. När han vaknar framåt småtimmarna får han komma över till vår säng.

Jag har känt mig lite stressad sen vi kom hem.  Snart börjar jag jobba igen  (augusti) och det är så mycket som ska hinnas med innan dess känns det som. Tänkte hinna med vissa saker nu i mars.  Ett knep som funkar för mig när jag känner att jag har mycket att göra är att skriva To do-lista - då slipper jag hålla allt i huvudet som ska göras och det är bara att beta av listan.  Ett annat knep är att just göra sakerna,  ju snabbare man blir klar med allt ju mindre saker har man ju faktiskt framför sig att göra. En av mina första lärare i usa var lite sträng, men underbar. Jag minns henne med värme och jag gör ofta hennes röst säga i mitt huvud: Don't waist your time!

Ibland känner man sig lite stressad utan anledning också och bara jäktar runt - jag vill tex hinna göra så mycket som möjligt medan viggo sover middag. Men det är iof så med mycket. Jag äter alltid snabbt nu för att kunna vara tillgänglig för viggo. Jag går på toa snabbt. Jag skyndar mig med det mesta. Han börjar bli stor nu och måste lära sig att att få vänta ibland.

Nu ska jag sova. Go natt

Helgen i korthet

Vilken mysig helg jag haft!  Det är så underbart att vara hemma igen,  älskar mitt hem! I går morse körde viggo och jag in Per till stan och åt hotelkfrukost med honom och några vänner. De skulle sedan bege sig med buss till Sälen för att åka Vasaloppet.  Efter det åkte viggo och jag hem och vilade.  Sen blev det en tur till affären och sen kom emelie och Jolina och hälsade på. De sov över och det var så kul att se viggo och jolina leka tillsammans. Viggo ville göra allt som Jolina gjorde och han var så glad att ha en kompis här. I dag åkte vi alla till Tant Grön i Vintrosa och tuttade runt bland alla fina saker och åt en god lunch.  Barnen ratade dock pannkakorna,  haha, så typiskt.  Sen for vi hem och medan viggo vilade passade jag på att packa upp en resväska. Det var helgen i sammandrag.  Så mysigt. Nu väntar jag på att Per ska komma hem och berätta allt om vasaloppet.  Min kämpe! Är så stolt så stolt!