Jag vill ju leva ett nyttigare liv och det innefattar även hur man mår i skälen. Jag har vissa dagar sämre självkänsla. Jag tycker att min självkänsla blivit bättre de senaste åren, men ibland dippar den. Jag har höga krav på mig själv och klarar inte när det ibland inte blir så bra som jag tänkt. Då gäller det att klappa sin inre vän och säga att "det är OK kompis".  Men jag behöver bli bättre och ska absolut jobba på det.

Året när jag bodde i USA var på många sätt på toppen i mitt liv. Jag växte så otroligt mycket och fick bättre självkänsla och blev en trevligare och socialare varelse. Alla andra var så trevliga och öppna så det blev så enkelt att själv vara det. Det höll i sig under några månader i Sverige men sen glömde man bort och föll in i den svenska blygheten. Åh vad jag sakanar USA och öppenheten där. Jag vill va så social jämt. Ska träna mig i det. Vill bo i USA några månader och " kureras" lite...nåt att jobba för :-)

Sitter i soffan med en kopp te. Tänker lite och vill skriva lite. Har det varmt och bra. Igår såg jag bilden, bilden som fick världen att vakna upp och inse att flyktingkatastrofen är ett faktum. Jag hade inte sett bilden men vaknat upp ändå. Igår såg jag bilden. Den lilla poken som låg uppsköljd på en strand med ansiktet ner i sanden, huvudet mot havet fötterna mot land. Jag såg Viggo, sådär ligger Viggo när han förösker krypa framåt. Det hade kunnat varit Viggo, det hade det kunna varit. Vi hade turen att födas i ett fredligt land. Jag grät och jag känner hur tårarna kommer nu. Och sen kom ilskan över hur folk i europa kan ha mage att inte önska hit dessa stackare. Hur man inte har lust att hjälpa. Hur man skyller på ekonomi..."det kostar x antal miljarder" - nån räknade ut att det blir typ 300kr/person i månaden för svenska skattebetalare. Det har vi råd med. "Ja men äldrevården här är skit, vi borde lägga pengarna på den" - måste det ena utesluta det andra? Det är väl inte invandringens fel att äldrevården är undernärd, det har den varit de senaste 20 åren. Jag vill inte att mina barnbarn ska fråga min generation: varför gjorde ni inte mer för att hjälpa? Jag vill inte att mina barnbarn ska läsa i historieböckerna det jag läst på ett museum i Lettland över andra världskriget, att man väntade på att hjälpen från Sverige skulle komma, men den kom aldrig. Nej aldrig igen ska vi vara fega. Jag går inte med på det! Barn dör och det händer just nu och det är inte OK!!! Vi måste hjälpa!!!

Ibland får man lov att räkna till hundra...igår var en sån dag. Viggo var otroligt gnällig under eftermiddagen och inget dög. Jag kände mig som världens sämsta mamma och hade dåligt samvete att jag tyckte att Viggo var jobbig - men jag antar att det är OK att känna så ibland, det MåSTE va OK för man känner så ibland ju. Idag har han varit lite gladare. Det är framtänder som vill titta fram snart och som ställer till det.

Igår fyllde Viggo 8 månader! Min älskade Plutt börjar bli stor!

Fjärilar

Det finns otroligt många trollsländor och fjärilar vid vårt hus. Oftast flyger de i par. När jag ser ett par fjärilar som flyger tillsammans så får jag en känsla av att det är farmor och farfar som flugit ner från himmelen för att titta till mig. Tänk att man kan sakna nån så mycket...trodde saknaden skulle avta med åren. Men det kanske inte är så konstigt. Jag har, så länge jag kan minnas fram tills jag var 14 år då vi flyttade, spenderat varje dag hos farmor och farfar. Jag gick aldrig på dagis som barn utan varje dag efter skolan och på somrarna när mamma och pappa jobbade, spenderade jag hos farmor och farfar. Jag har växt upp hos dem, de har varit en del av min uppfostran och de var nästan som extraföräldrar för mig. Klart att jag saknar dem.

Men jag väljer att tro att det finns en himmel och att de tittar till mig. Ibland säger jag "hej farmor och farfar" till fjärilarna. Tänker fortsätta med det.

Det här med att leva ett nyttigare liv...det går sådär... Vissa dar äter jag minimalt, jag kan ibland bara dricka en kopp kaffe och äta en smörgås. Ibland har jag ett enormt sötsug och äter allt jag kommer åt. Vet att det är kroppens sätt att ta igen det energiintag som jag inte fått i mig. Livet med en liten bebis är stundvis ganska hektisk.

Träning existerar inte. Hade velat träna på gym vid det här laget men det är fortfarande bara jag som kan lägga Viggo. Vi måste göra något åt detta, men man ska ha ork att ta sig ann det. Man behöver stålsätta sig rejält för att stå emot en förtvivlat skrikande bebis. Vi behöver ha en helg när det bara är vi i familjen hemma och Per testar att lägga Viggo. Jag har inte ens gjort klart alla mamma-mage övningar... Det är inte OK.

Varje gång jag går ut på altanen så tänker jag att jag vill köra ett yoga-pass därute. Nästa sommar kanske jag kan göra det.

I fredags var jag på en disputation och kände för första gången en längtan att börja arbeta igen. Jag har försökt tränga bort känslan i helgen. Vet inte om känslan mest är lite dåligt samvete, typ som när man är sjuk, att här är jag hemma och latar mig...känns som alla tycker att jag borde börja jobba snart.... Vet att den här tiden är så kort så kort. Jag kom till slut fram till att jag ibland SAKNAR mitt jobb, men jag längtar inte.

Idag var Viggo och jag ensamma hemma och vi hade tillgång till bil, vilket vi oftast inte har annars. Då slog vi på stort och åkte till Marieberg han och jag. Tänkte mest bara gå runt och titta på folk, kanske köpa en latte... Well, jag shoppade lite mer än en latte. Det blev snor-dyra strumpor och raggsockor till Viggo från Polarn och Pyret, present till Per, leksak till Viggo och lite mat. En tusenlapp rök iaf. Suck. Blir så trött på mig själv ibland, varför MÅSTE man spendera pengar jämt? Varför kan man inte bara gå runt och inte köpa nåt? Och kontrasterna...utanför köpcentrat sätt en tiggare...han hade haft mer nytta av tusenlappen... För att kompensera det dåliga samvetet fick han ändå en påse av mig med tandkräm, deo, bananer, Japp och en peng. Kändes lite bättre. Fördomsfull som jag är trodde jag att han först skulle dra upp 20-lappen ur påsen, men nej, det var en banan han fiskade upp. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag gick där ifrån.

Jag har i alla fall lärt mig idag att det är bättre att skänka pengar till de som kan använda dem bättre än att bränna dem på onödiga saker.

Vill också tipsa om att skänka pengar till ett team som Carolina Gynning skickat ner till Ungern, som köper mat, mediciner och kläder till flyktingarna där. Jag har swishat pengar, gör det du med!

Fy vad dåligt jag mår över allt hemskt som händer i världen, och allra sämst mår jag över hur lite omvärlden är villiga att hjälpa dessa stackars människor på flykt! Tror folk att de frivilligt VILL lämna sitt hemland, frivilligt vill utsätta sina barn för oro, stress, kränkningar, att frivilligt åka i en liten båt över medelhavet utan flytväst och lämna allt man byggt upp? Att frivilligt lämna gamla och sjuka bakom sig? Nej alternativet är ju att stanna kvar och se sin familj slaktas. Vad hade du själv valt? Tänkt om det varit vi? Det hade kunnat varit vi. Tänk om jag behövde utsätta Viggo för allt detta elände som syrierna går igenom just nu, och att efter att ha överlevt ett krig och en livsfarlig resa bli bemött på det sättet som många länder i Europa gör, det hade varit förkrossande! Jag har skänkt pengar, ska lämna kläder och leksaker till flyktingförläggning, jag ska försöka att göra något i alla fall! Gör det du med!

I går hade vi namngivningsfest för Viggo, eller egentligen bara en fest för att fira att vi fått Viggo. Det blev verkligen hur bra och lyckat som helst! Jag är sååå glad och en smula trött just nu! Det var bara tre detaljer som inte blev bra - 1) jag hann inte locka håret 2) vädret 3) vi tog inte en gemensam bild på oss och Viggos far- morföräldrar (glömde helt bort, men gläds åt alla andra fina bilder som togs under dagen). Annars var ALLT perfekt (saknade såklart en del gäster som av sjukdom och andra anledningar inte hade möjlighet att närvara). Det var mysigt, bara närmsta familjen närvarade, men vi var trots det ca 35 personer.

Vi hade ett partytält som jag dekorerade fint med bla blåbärsris i vaserna (gamla barnmatsburkar) :-)
Till hjälp hade jag två duktiga tjejer som såg till att maten kom fram och som kokade kaffe och plockade disk. Underbart att kunna slappna av och helhjärtat delta på festen!

Gästerna fick välkomstdrink och Per höll ett välkomsttal där han berättade vilka namn vi valt att ge Viggo och varför. Han berättade att det var Linnea som föreslog att Viggo skulle heta just Viggo och att vi föll för det namnet :-) men att det var först när han kom ut som vi bestämde oss. Övriga namn blir Hjalmar efter Pers gammelfarfar och Thure efter min farfar.

Sen åt vi mat - potatisgratäng, tjälknöl (eller köldknäpp som Per kallade den), skinka, bröd och sallad. När gästerna ätit upp bad vi alla att skriva eller rita en hälsning till Viggo som han kommer att få på sin 15-årsdag. Sen blev det fika - kaffe/te, bullar, kakor, muffins och godis - som följdes av presentöppning.

Efter det började gästerna åka hem. Pers äldsta bror och fru sov över, samt hans föräldrar. På kvällen spelade vi sällskapsspel och åt mat. Vinden tog en dans med partytältet som hamnade på vägen. Vi sprang ut och plockade ihop det så fort vi kunde! Vilken tur att ingen var i tältet just då eller befann sig på vägen! Ett lite dramatiskt avslut på en annars lugn och mysig dag!