Jag funderar just nu mycket kring barnuppfostran. Viggo har liksom lämnat den här mysiga bebistiden och börjar ta för sig och utmana gränser. Jag tycker att det är skitsvårt att veta hur man bäst ska bete sig alla gånger. Jag vill ju visa att jag respekterar det viggo vill samtidigt som jag ska vara med och sätta gränser och regler. Mycket kommer såklart naturligt genom de normer och värderingar man har, andra områden är mer luddiga. Ibland hade jag velat ha en pedagog i närheten att fråga om råd. Önskar att man hade kunnat göra sånt när man är på öppna förskolan,  att pedagogerna bryter in och vägleder föräldrarna, samtidigt förstår jag att de inte gör det då det är en norm i vårt samhälle att inte uppfostra andras barn. Det finns ju kurser för valpar, varför inte för människo-valpar? Visst, förskolan är väl en sorts hundkurs,  men där är ju inte jag med.

Att leva som man lär tror jag är a och o när det kommer till barnuppfostran - jag kan tjata på mitt barn att bädda sängen men bäddar jag inte min egen säng lär inte barnet göra det heller. Jag har i flera år jobbat på egen hand med min självkänsla och den har blivit så mycket bättre än vad den var under tonåren. Då var den riktigt i botten och jag skäms än i dag för hur jag kunde bete mig mot andra pga av min dåliga självkänsla eller att jag tex var ihop med min första kille så länge trots att jag inte var kär eller ens gillade honom för fem öre. Men jag trodde inte att jag kunde få någon bätte.  Självförtroendet blev i alla fall något bättre under gymnasiet pga av att jag fick bra betyg i skolan. Vändningen för självkänslan blev resan till usa, där fick jag en riktigt bra förebild för min självkänsla och jag kunde stå upp för den jag var. Självförtroendet åkte såklart också upp i taket eftersom jag utmanade mig själv att studera i ett annat land. Självkänslan åkte ner igen efter usa resan men inte riktigt till samma låga nivå som tidigare.

Jag har förstått att det här med självkänsla inte är något som kommer av sig själv, inte för mig i alla fall och att det är en färskvara som jag måste fylla på med jämna mellanrum.  När jag har dålig självkänsla blir jag ofta en sur varelse  (jag jämför ju mig med alla andra som är så mycket bättre än mig) samt lite osocial (vem skulle vilja umgås med mig, jag har ju ändå inget kul att säga). Jag känner att jag behöver fylla på Självkänslan igen, framför allt för min skull men också för viggos skull då jag vill vara en så bra förebild som möjligt!

Några saker som man kan göra för att få upp Självkänslan är:

1. Lev som du lär - sträva efter att leva efter normer som du tycker är viktiga

2. Behandla dig själv som du behandlar din bästa vän.

3. Du duger precis som du är och gör så gott du kan.

4. Lev i nuet - älta inte det förflutna och oroa dig inte över framtiden,  du kan ändå inte påverka någon av delarna.

5. Välj för din skull, inte för andras. Gör det du tycker är kul, jobba med det som du vill jobba med och skit i vad andra tycker. Det är ditt liv och dina val!

Jag är tex expert på att älta saker (fråga Per) så jag glömmer dessa punkter jättefort men har nu skrivit upp dem i mobilen och ska läsa dem varje kväll och påminna mig själv. Jag har även gjort en lista med bra egenskaper hos mig själv som jag också ska läsa igenom varje kväll och fylla på vid behov.

Jag ska också bli bätte på att bli mera social, lite tankar kring det får bli ett eget inlägg.

Sitter här på kvällskisten och äter ett par hårda mackor,  en kaka och dricker läsk till det. Älskar att vara vuxen och få bestämma vad jag ska äta. Själv tänker jag dock hålla strikt med lördagsgodis mot viggo. Får se hur det går. Barnuppfostran tar mest utrymme när jag filosoferar om kvällarna. Läste för ett tag sedan en artikel i nån tidning om en lärare som uppmanade föräldrar att uppfostra sina barn bätte och skrev att man tex måste lära dem att det är ok att ha tråkigt, eller att det är nyttigt att ha tråkigt,  minns inte exakt formuleringen. Först höll jag med och tyckte att det var bra och tänkte anamma det. Idag kom jag att tänka på lärarens uppmuntran igen och kände mig inte lika övertygad längre. Är inte livet för kort för att ha tråkigt?  Borde vi inte uppmuntra våra barn att ta vara på varje stund i livet och göra det bästa av dem än att luta sig tillbaka och ha tråkigt och tycka att det är ok (det ÄR såklart ok om man nu vill ha tråkigt). Jag hade sällan tråkigt som barn,  jag hade livlig fantasi och älskade att leka. Åkte vi bil så räknade jag bilar med en viss färg eller spelade bil-bingo osv. Jag kunde sitta och dagdrömma om det verkligen inte fanns nåt att göra. Men att ha tråkigt, nej det handlar om inställning.  Att ha tråkigt är inte samma sak som att inte ha något att göra. Vi föräldrar ska inte alltid servera våra barn aktiviteter, det kanske var så läraren egentligen menade, utan barnen måste lära sig att vara kreativa och göra det bästa av varje situation.  Svårt. Det kanske är lättare att lära dem att acceptera tristess. Jag vet inte.