Hej bloggen!

Hade kanske inte tänkt skriva här mer men kan inte låta bli nu när jag börjar närma mig slutskedet av graviditeten och hormoner och tankar bubblar i kroppen. Viggo ska äntligen få bli storebror - 2 februari är BF  (Viggo var beräknad den 3 febeuari). Superspännande! Mår som en tjock flodhäst som ätit 3 julbord på raken, annars inga större krämpor.

Idag fick Viggo botox i sin hand för andra gången och det innebär alltid att han blir sövd. Jag försökte vara en stark morsa hela tiden men när jag lämnade honom i operationssalen började tårarna bränna under ögonen och tillbaka på uppvaket där Viggo fått ett rum, sprang jag in på toa och storblölade. Jävla cp skada! Alla med "normala" barn ska bara veta vad de slipper gå igenom. Ja jag vet, Viggo är inte sjuk, det är inte cancer, han har inte ont när han vaknar och i sängen bredvid Viggo låg en kille med mycket gravare cp skada som också skulle få botox. Men det är jobbigt i alla fall.

När man får bära ner sin halvdrogade son till operationsbordet och han bara ber om att få åk hem. När han inte vill ligga på operationsbordet. När han gömmer sitt ansikte i mitt bröst för att han är otrygg med människorna och situationen. När de kommer med masken och han försöker vifta bort den. När de lyfter min son ifrån min famn och lägger honom på operationsbordet och kopplar upp en massa apparater och leder mig ut ur rummet. När man inte har kontroll.  När man själv är lika rädd som sin son. När man inte vet om behandlingen man utsätter honom för ger så stor effekt att det är värt narkosen och allt vad det innebär.  Ja då är det svårt att vara stark och bita ihop trots att han bara befinner sig i operationsrummet för några sprutor i handen och kommer vara tillbaka hos mig efter 15 min. Att tänka sig att han skulle vara på operationsbordet för att han är sjuk ger mig svårigheter att andas. Men ändå, alla föräldrar med "normala barn" slipper ändå det vi upplevde idag.

Pojken bredvid Viggo vaknade före viggo. Han skulle inte få äta på en gång bara dricka lite grann och ta sina mediciner. Hans rullstol stod bredvid sängen. Han fick sprutor i båda armarna pga sin stelhet. Han kunde inte prata. Viggo tittade på pojken medan han mumsade i sig pigelinen han fått av sköterskorna. Pojken tittade på viggo. Jag försökte sitta i vägen så pojken inte skulle se glassen och att Viggo kunde sitta upp själv i sängen. Jag mådde då dåligt över att vi hade turen att få ett så frisk barn. Viggo hoppade ur sängen 15 min efter att han vaknat och gick själv ut ur rummet. Vi sa adjö till pojken och hans föräldrer. Föräldern avundades säkert oss. Tårarna brände under ögonen igen.

Länge sen jag skrev här. Har inte haft vare sig tid, behov eller lusa för det.

Lång julledighet är över och det kryper i kroppen.  Ska bli härligt med vardag igen. Har en stressig tid framför mig men den bästa medicinen när man har mycket att göra är att få bita tag i alla uppgifter och bocka av 'to do list'.

Älskar fortfarande livet, kanske mer än någonsin. Älskar allt jag har. Älskar viggo,  som har formulerat sig och blivit en riktigt härlig kille med stor trygghet i sig själv. Jag var så orolig för ett år sedan att han skulle bli ouppfostrad men han har banne mig redan visat sig vara snäll och strävar efter att göra rätt. Han är en riktigt fin kille.  Älskar min underbara man som muntrar upp mig i alla lägen, som är klippan i mitt liv, min trygghet. Älskar mitt jobb (även om det är lite mycket just nu) mitt hus, föräldrar, syskon,  syskonbarn. Vi har det bra helt enkelt.

För lite drygt ett år sedan åkte vi till miami. Saknar den tiden.  Saknar värmen, inte staden. Gillar vintern inomhus,  inte att vara ute i snö och kyla och det där jävla mörkret. Mörkret är värst och gör mig lite ledsen.

Har så mycket roligt inplanerat detta år! Mer om det senare!