Idag fyller vår lilla plutt 1 år! Året har gått fort men det har samtidigt varit väldigt händelserikt! Jag har njutit varje sekund och tänker göra så resten av mitt liv.
Hur har det varit då att bli förälder? Vi har lärt oss att det inte alltid blir som man tänkt. Per var till exempel väldigt bestämd på att viggo skulle sova i egen säng. Jag ville att han skulle sova hos oss de första månaderna och sedan sova i egen säng. Vi lärde oss att barn har en egen vilja och viggo har aldrig velat sova i egen säng. Från dag ett försökte vi få han att sova i baby nest (vi köpte två stycken) men nej, inte ens i den ville han sova i. I början ville han bara sova på bröstet och sedan intill oss. Nu tycker vi att det är mysigt och njuter av den stunden samtidigt som vi vill lära honom att sova i egen säng nu så att han lär sig det tidigt. Men för mig är det viktigaste att han känner sig trygg när han ska sova.
Jag hade väl inte heller tänkt att amma så länge, max 7 månader. Om nån för ett år sedan sagt att vi skulle amma än skulle jag blivit sur. Men ja, vi ammar än och jag är trött på det och vill sluta. Men det är inte helt lätt när viggo inte vill sluta. De är bestämda små varelser.
Jag har faktiskt blivit bättre på att njuta av nuet, nåt jag alltid kämpat med länge. När jag får en stund för mig själv njuter jag till fullo av den och när jag är med viggo njuter jag av att leka eller byta blöja eller vad det nu kan vara. Varje stund är unikt och värdefull.
Jag har sänkt kraven. Jag gillar att ha det fint och städat och försöker väl hålla hemmet någorlunda fint, men när jag inte hunnit att städa så grämer jag mig inte för det utan prioriterar alla gånger att få umgås med viggo istället.
Under alla amningstunder under vårvintern förra året funderade jag mycket kring livet, tex att vi föds med olika förutsättningar och vi måste hjälpa varandra. Jag funderade också kring vad det är för värld som man vill lämna efter sig till kommande generationer och min plats på jorden. Jag har, som alltid, saknat mina mor och farföräldrar mycket, de befinner sig ju i himmelen. Jag pratade med dem för ett tag sedan om att jag måste fokusera på livet här och nu och inte tänka så mycket på dem - jag saknar dem men jag måste fokusera på de goda minnena istället för det negativa att de inte finns längre. Det äter en och jag vet att ingen av dem hade velat det. Jag saknar dem men kan inte tänka på dem hela tiden. Det var en skön känsla efteråt och det kändes vuxet och förnuftigt.
Jag har också tvingats vara mindre fåfäng; inte hinna sminka sig, inte fixa håret - jag har tappat en massa hår dessutom, kroppen har förändrats mm. Men dövas nyttigt det varit att för en tid lägga undan sina egna prioriteringar och fokusera på en annan individ. Nu ser jag dock fram emot att få tillåtas vara fåfäng igen.
Nog om mina tankar. Föräldraskapet är det bästa jag varit med om och jag ser fram emot allt vi har framför oss.
Dagen har varit underbar och vi har försökt att hitta på sånt som viggo gillar - hängt i en lekpark och träffat andra barn. Underbart! Åh vad jag älskar livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar