Köp svensk mjölk

Jag blir ständigt uppförd över den dåliga ersättning som våra svenska bönder får från Arla. Och jag blev minst sagt sur när jag fick veta att bara för att man köper en Arla-produkt så betyder inte det att mjölken kommer från Sverige. Sjukt! Och ingenstans på innehållsförteckningen kan man läsa ursprunget på mjölken - vilket borde vara självklart! Arla lanserar nu Sverigekannan som man märkt produkter med svensk mjölk. Bra, men äter igen, skriv det även i innehållsförteckningen. Och glöm inte att köpa svensk mjölk!

Egentid

Ligger brevid Viggo i sängen och är lyckligast i hela världen! Jag fick en timma egentid nyss då han sov gott i sängen och jag slappade framför TV. Innan, när jag nattade honom, hoppades jag att jag skulle få just en liten stund för mig själv ikväll för jag kände att jag behövde det. Jag tänkte att de senaste dagarna har varit jobbiga då han sovit dåligt på nätterna (dvs vaknat ofta och sparkats) och jag dessutom varit ensam några dagar, så egentid var behövligt. När jag nyss kröp ner brevid honom i sängen fylldes med så mycket kärlek; de senaste dagarna har inte alls varit jobbiga och jag vill aldrig mer ha egentid, jag vill spendera varje minut med Viggo! Aldrig mer ska jag önska mig egentid! Fast jag antar att det är just det som är meningen med en liten kort stund för sig själv då och då, att man uppskattar det man har så otroligt mycket mer! Viggo ger mig egentid när jag behöver det helt enkelt!

Avbrottet från arbetslivet och det nya fokuset som livet som nybliven förälder innebär har gjort mig gott. Att få tid för reflektion, att få fundera kring sitt liv, värderingar och vad som är viktigt i livet är nyttigt. Hur ofta stannar man egentligen upp i livet och  funderar? Livet rullar liksom mest på...

Jag har växt otroligt mycket som människa den senaste tiden. Jag har också fått nya rädslor och för att inte tala om en ökad empati för alla mammor runt om i världen. Ser jag till exempel bilder från krigshärjade länder tänker jag genast på barnen och den oro som föräldrarna känner. Jag kan gråta för minsta lilla. Jag grät när jag såg på Emil i Lönneberga då Ida sjöng Idas sommarvisa... "...och smultron gör jag åt barna, för det tycker jag dom ska få..." Alla barn förtjänar att få plocka smultron på sommaren.

Samtidigt har jag den senaste tiden kännt mig mer säker i min mamma-roll (även om jag utåt sett fortfarande är en hönsmamma). Jag jämför mig inte så mycket med andra mammor, de gör si eller så med sina barn...gör jag fel? Jag har insett barn är olika och vi gör det som är rätt just för våra barn. Om jag hade gjort vissa saker på samma sätt som andra mammor gör med sina barn så är det inte säkert att det funkar just för mitt barn. Jag vågar lyssna mer på min magkänsla, och om något funkar bra och känns bra för Viggo, så är det rätt just för honom.

Jag känner ett lugn i kroppen, är inte det minsta stressad, och jag tror att det främst beror på att jag under varje sekund det senaste halvåret njutit av varje sekund och tvingats leva i nuet, något som jag alltid varit dålig på. Oftast är det nog jag själv som tvingat mig leva i nuet för jag VET att den här tiden är så kort och jag vill inte slösa ett ögonblick på negativ energi eller på att grubbla över saker i dåtid eller i framtid. En liten bebis tvingar en också att leva i nuet då de många gånger kräver hundra procent uppmärksamhet, och ni anar inte vad skönt det är att släppa fokus över till exempel en vetenskaplig artikel och istället fokusera på blöjbyte. Underbart! Extrem kontrast!

Jag bloggar bara när Viggo sover och undviker mobilen så mycket jag kan när han är vaken. Vill inte va en sån som fokuserar mer på min telefon än mitt barn. Bloggen är ett reflektionsforum för mig själv och en dagbok för mig själv under denna ytterst värdefulla del av mitt liv. Jag vill minns varje sekund!

Slutligen, jag känner en sån enorm tacksamhet för allt vi får här i Sverige... Att få den här möjligheten att vara hemma från jobbet och ta hand om sitt barn - tack, tack, tack! Jag uppskattar det så mycket!

Tack kroppen!

Viggo sover nu så jag reflekterar igen. Han är 5,5 månader nu, stora killen! Snart kommer han äta egen mat och amningen kommer trappas ner. Längtar tills får ha min kropp för mig själv, att andra också kan ge honom mat. Samtidigt har det varit väldig smidigt att amma och jag försöker njuta även när det kan vara lite jobbigt ibland, tänker att det är en så otroligt kort tid i livet det här, och snart är den slut. Snart är han en mera självständig individ som äter själv... Är stolt över min kropp. Inte bara har den burit ett barn i 9 månader, den har också livnärt ett barn helt och håller i snart 6 månader. Helt otroligt! Tack fina kropp för allt jobb!