Avbrottet från arbetslivet och det nya fokuset som livet som nybliven förälder innebär har gjort mig gott. Att få tid för reflektion, att få fundera kring sitt liv, värderingar och vad som är viktigt i livet är nyttigt. Hur ofta stannar man egentligen upp i livet och  funderar? Livet rullar liksom mest på...

Jag har växt otroligt mycket som människa den senaste tiden. Jag har också fått nya rädslor och för att inte tala om en ökad empati för alla mammor runt om i världen. Ser jag till exempel bilder från krigshärjade länder tänker jag genast på barnen och den oro som föräldrarna känner. Jag kan gråta för minsta lilla. Jag grät när jag såg på Emil i Lönneberga då Ida sjöng Idas sommarvisa... "...och smultron gör jag åt barna, för det tycker jag dom ska få..." Alla barn förtjänar att få plocka smultron på sommaren.

Samtidigt har jag den senaste tiden kännt mig mer säker i min mamma-roll (även om jag utåt sett fortfarande är en hönsmamma). Jag jämför mig inte så mycket med andra mammor, de gör si eller så med sina barn...gör jag fel? Jag har insett barn är olika och vi gör det som är rätt just för våra barn. Om jag hade gjort vissa saker på samma sätt som andra mammor gör med sina barn så är det inte säkert att det funkar just för mitt barn. Jag vågar lyssna mer på min magkänsla, och om något funkar bra och känns bra för Viggo, så är det rätt just för honom.

Jag känner ett lugn i kroppen, är inte det minsta stressad, och jag tror att det främst beror på att jag under varje sekund det senaste halvåret njutit av varje sekund och tvingats leva i nuet, något som jag alltid varit dålig på. Oftast är det nog jag själv som tvingat mig leva i nuet för jag VET att den här tiden är så kort och jag vill inte slösa ett ögonblick på negativ energi eller på att grubbla över saker i dåtid eller i framtid. En liten bebis tvingar en också att leva i nuet då de många gånger kräver hundra procent uppmärksamhet, och ni anar inte vad skönt det är att släppa fokus över till exempel en vetenskaplig artikel och istället fokusera på blöjbyte. Underbart! Extrem kontrast!

Jag bloggar bara när Viggo sover och undviker mobilen så mycket jag kan när han är vaken. Vill inte va en sån som fokuserar mer på min telefon än mitt barn. Bloggen är ett reflektionsforum för mig själv och en dagbok för mig själv under denna ytterst värdefulla del av mitt liv. Jag vill minns varje sekund!

Slutligen, jag känner en sån enorm tacksamhet för allt vi får här i Sverige... Att få den här möjligheten att vara hemma från jobbet och ta hand om sitt barn - tack, tack, tack! Jag uppskattar det så mycket!