Idag utforskade jag nya vita zoner som småbarnsförälder. Vi åkte buss för första gången Viggo och jag, och det gick ju över förväntan! Han låg i vagnen hela tiden och tittade sig nyfiket omkring. Stolt var jag och pustade samtidigt ut. Vi åkte in till stan för att vara med på firande av att kliniken fyller 65 år och jag och Viggo var med på minglet där det även bjöds på tårta.

Det var så härligt att träffa kollegorna igen och jag önskar att vi hade kunnat prata längre. Viggo fick mycket uppmärksamhet och han var nöjd i ca 15 minuter, sen hade han inte lust att bli gullad med mer och bröt ut i hysteriskt gråt. Suck. Det var mycket folk runt omkring oss så han kom inte riktigt till ro att kunna amma. Minglet var ändå strax över och vi lämnade kollegorna och begav oss ut på stan (en ny vit zon vi inte utforskat tidigare) och Viggo somnade igen i vagnen. Jag slog mig ner i en park och njöt några minuter och reflekterade över dagen och alla nya saker vi upplevt tillsammans. Jag putsade ut igen, även det här klarade vi av.

Alltså det är inte enkelt att ha hand om ett barn. Det svåraste är nog att veta om man gör rätt i olika situationer. Det är som att vara på praktik, fast utan handledare. Man kan jobbet men vill ha bekräftelse från någon om det går bra och vad man kan förbättra. Läser jag av Viggo rätt? Gör jag korrekta bedömningar osv? Man jämför sig med andra och undrar ju om man hade kunnat göra annorlunda i vissa lägen... Jag förstår att man njuter mer med barn nr två eftersom man är lugnare och varit med om detta tidigare.

Jag har hur som helst världens finaste och snällaste bebis, vilket underlättar mycket. Och så har jag Per, även om han inte är hemma jämt så bollar jag mycket med honom. Framför allt så lugnar han mitt oroliga mamma-hjärta och ger mig stöd och trygghet i den ibland läskiga rollen som mamma.