Som nybliven mamma känner man sig inte direkt piffig, man är konstant nerspydd, nerdregglad och kroppen har förändrats och man är inte direkt i sitt livs form. Jag är dessutom finnig i ansiktet eftersom jag börjat med nya ansiktskrämer. Jag har ju inte heller sovit en hel natt på 4 månader... Som sagt, man känner sig inte så piffig.

Därför var det väldigt kul igår att äntligen få till en tid hos frisören! Nu skulle jag IAF få bli lite piffigare i håret. Jag bad om en toppning och vi kom överens om att klippa 3 cm. Men av nån anledning klippte frisören inte snett fram vid ansiktet, dvs runda av håret vid ansiktet (som vi kommit överrens om) utan klippte rakt av så jag fick en bred lugg nere vid näsan. 

Jag kände hur jag började svettas och paniken kröp sig på. Jag sa att jag blev nöjd för att komma därifrån fortast möjligast. Vad tjänar det till att säga att man är missnöjd med att man fått för kort hår? Klippt är klippt. 

Det är sånt här som gör att jag drar mig för att gå till frisören oftare. Dessutom betalar man en massa pengar. Och jag som såg fram emot detta. Jag var så besviken i går kväll att jag bara ville lägga mig ner och gråta. Jag ser ut som en 80-tals morsa med hovkefrilla, det är bara joggingoverallen som fattas... Det känns nästan som ett övergrepp när någon klipper en frisyr man inte bett om. Det är MITT hår, låt mig bestämma hur jag ska se ut och låt bli att va kreativ och konstnärlig med mitt hår. Jag är tråkig, jag vill bara få bort lite slitna toppar, that's it!

 Idag har flätat luggen på båda sidorna och det känns lite bättre. Jag funderar på att lägga i lite löshår framtill... Jag tror inte jag ska klippa mig hos frisör igen. Jag ska spara ut långt hår a la hippie-style och försöka klippa topparna själv. Själv är bästa dräng!