Sitter i soffan med en kopp te. Tänker lite och vill skriva lite. Har det varmt och bra. Igår såg jag bilden, bilden som fick världen att vakna upp och inse att flyktingkatastrofen är ett faktum. Jag hade inte sett bilden men vaknat upp ändå. Igår såg jag bilden. Den lilla poken som låg uppsköljd på en strand med ansiktet ner i sanden, huvudet mot havet fötterna mot land. Jag såg Viggo, sådär ligger Viggo när han förösker krypa framåt. Det hade kunnat varit Viggo, det hade det kunna varit. Vi hade turen att födas i ett fredligt land. Jag grät och jag känner hur tårarna kommer nu. Och sen kom ilskan över hur folk i europa kan ha mage att inte önska hit dessa stackare. Hur man inte har lust att hjälpa. Hur man skyller på ekonomi..."det kostar x antal miljarder" - nån räknade ut att det blir typ 300kr/person i månaden för svenska skattebetalare. Det har vi råd med. "Ja men äldrevården här är skit, vi borde lägga pengarna på den" - måste det ena utesluta det andra? Det är väl inte invandringens fel att äldrevården är undernärd, det har den varit de senaste 20 åren. Jag vill inte att mina barnbarn ska fråga min generation: varför gjorde ni inte mer för att hjälpa? Jag vill inte att mina barnbarn ska läsa i historieböckerna det jag läst på ett museum i Lettland över andra världskriget, att man väntade på att hjälpen från Sverige skulle komma, men den kom aldrig. Nej aldrig igen ska vi vara fega. Jag går inte med på det! Barn dör och det händer just nu och det är inte OK!!! Vi måste hjälpa!!!