Igår och såhär långt idag är jag frisk. Vid lunch idag froskförklaras jag om allt är bra, men jag avvaktar gärna ett dygn till innan jag vet säkert. Nu har pappa däremot blivit sjuk och mamma känner sig lite krasslig idag. Men en gnutta otur blir jag kanske smittad igen av dom :-( håller tummarna att vi alla blir friska snart. Nog om det.

Jag känner att det är dags att försöka få in mer rutiner i vardagen, lära Viggo att sova i egen säng och bege oss ut till affärer osv. Idag är jag en levande napp för Viggo och han vill gärna ha mitt bröst som napp när han sover och vaknar så fort jag lämnar sängen. Jag är trött på det och tänker att om han lär sig sova i egen säng så kan han inte ha mitt bröst som napp. Jag tror dock att detta inte är så lätt att ändra på och jag känner mig ensam i föräldraskapet just nu eftersom Per är bortrest.

Det är lite tungt just nu men det är bara att bita ihop. När jag var sjuk orkade jag ju inte ta tag i detta riktigt men nu måste jag försöka.

Fortfarande sjuk

Dag 5 med maginfluensa. 

Bröstmjölken sinar stundvis så Viggo får ersättning i flaska som komplement.

Det positiva är att de sista mammakilonen försvann. 

Är så sugen och motiverad att börja träna (försiktigt). Magmusklerna delades under graviditeten och nu håller de på att gå ihop igen. Man måste hålla koll på om gapet mellan musklerna är borta innan man börjar träna magmusklerna - då går gapet aldrig igen och man får en ofast mage oavsett hur många sit-ups man gör. Sen finns risken för framfall om man tex börjar hoppa och springa för tidigt. Det är promenader som gäller till att börja med och lättare core-övningar. Men jag längtar som sagt, ska bara bli frisk först :-)

Ett år äldre...

Förr, innan 30, hade jag sån åldersnoja. Jag ville inte bli gammal. Antar att det hade att görs med att vara ung var en del av min identitet. Jag har släppt det där med identitet och nu känns det bättre att fylla år.

Jag skulle heller inte vilja gå tillbaka i tiden och va några år yngre, jag menar, livet har aldrig varit så bra som vad det är nu. Jag är numera mamma, det största och mäktigaste jag varit med om! Jag har en frisk och fin pojke. En man som jag älskar ofantligt mycket och som älskar mig lika mycket tillbaka. Jag har underbara föräldrar och bror med familj, och Pers familj är också underbar! Jag har fina vänner - blev påminnd om det igår på födelsedagen med blommor, telefonsamtal, SMS och hälsningar på facebook. Jag har världens roligaste jobb och bor väldigt fint. Jag vet inte vad mer jag kan önska mig.

Mitt nya liv och identitet som förälder passar det bra att va trettio plus. Hade jag levt det här livet för kanske fem år sedan så hade jag nog känt att jag missade ungdomen lite. Jag är nöjd med min ålder och där jag är i livet just nu.

Ja må jag leva!

Jag har fått kräk sjuka. Gör allt för att inte smitta lilla Viggo. Jag har inte umgåtts med andra än mor och far och inte lämnat deras hus de senaste fem dagarna så jag hoppas det är nåt jag ätit bara. Jag som var så orolig att andra skulle smitta Viggo och nu verkar det som att det blir jag själv som gör det.

Viggo har bara velat äta och sova under helgen. Han har bara sovit i korta stunder, en timma eller så i taget, även nattetid. Jag är därför lite trött. Hade velat umgås mer med mor och far, men det blir bara korta stunder mellan amning och blöjbyten. Samtidigt som jag njuter av nyföddhetstiden så kan jag inte låta bli att längta en aning tills när han blir lite större och är vaken/sover längre och äter mer sällan. Och tills han tar napp.

...och nu är jag gladare!

En kort power-nap och mammas mat gjorde susen. Och brorsan förstod att jag vill att alla ska va friska. Och pappa förstod med. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli en sån här nojig mamma. Allt är i alla fall frid och fröjd och jag ska njuta av fredagskvällen med Viggo och mina föräldrar :-)

Jag är ledsen just nu. Viggo och jag har precis kommit fram till Sunne efter en jobbig bilfärd. Viggo vaknade så fort jag startade bilen och somnade inte förrän efter 30 min bilkörning. Efter ytterligare 30 min vaknar han igen och börjar gråta. Vi stannar i Karlstad på en parkering och vi ammar i baksätet. Vi håller på mer än en timma innan han lyckas somna. Jag vill bara åka hem igen till vårt trygga hem och aldrig mer lämna det. Efter 20 min bilkörning vaknar han igen och skriker sedan den sista biten.

Så varför är jag ledsen? Jo för att jag utsätter mitt lilla barn för en så hemsk bilfärd när vi hade kunnat va hemma istället. För att jag hade egentligen lust att va hemma men det är samtidigt tråkigt att va hemma eftersom Per är bortrest. För att Per är långt borta om nåt skulle hända. För att pappa säger i telefonen att "det gör inget om han skriker lite" (som att jag inte kan avgöra när jag behöver stanna bilen). För att brorsan igår på telefon sa att hans döttrar fortfarande är lite förkylda men det gör inget, de smittar nog inte (JAG bestämmer om det är OK att de träffar Viggo, inte tvärt om). Och så är jag ledsen för att Viggo hade ont i magen inatt och att vi sov dåligt...och det kanske är den främsta orsaken till allt som jag känner. Jag vill bara beskydda mitt barn så mycket jag kan och känner mig usel när jag utsätter honom för "faror".

Nu överlevde vi bilfärden båda två och Viggo sover nu gott bredvid mig i sängen. Jag ska blunda jag med så vaknar jag nog glad igen.

Kärleken till sitt barn

Det är ofattbart hur mycket man kan älska ett litet barn. Per berättade att han upplevde kärlek vid första ögonkastet när Viggo var född. Jag tror det var samma sak för mig fast kärleken slog till långt tidigare... Jag tror det var när jag avläste pluset på stickan. Kärleken växte sen under graviditeten; ultraljuden, första sparken, känna när han hickade osv. Bebisen levde ju trots allt inne i min kropp så det är nog naturligt att känslorna kommer så tidigt hos mammor.

När han föddes fick jag ett ansikte på den baby som jag så länge haft känslor för och oavsett hur han sett ut, om han födds med ett extra ben eller något annat så hade det inte påverkat mina känslor, de var ju djupt rotade sedan flera månader tillbaka.

Nu växer känslorna hela tiden ju mer jag lär känna den här lilla människan! Det är helt fantastiskt! Jag är så otroligt lycklig för allt livet gett mig :-)

Farlig värld

Hela min värld förändrades när Viggo kom till världen. Jag ser nu på allt med nya ögon och insåg snabbt att världen helt plötsligt blev väldigt väldigt farlig. Jag ser faror överallt, saker som kan skada Viggo. 

Det var därför ett stort steg igår när jag ensam satte mig i bilen med Viggo och körde till min familj i Värmland. Jag behöver nog inte lista alla faror man utsätter ett litet barn för när man sätter dem i en bil och kör 18 mil...

Det är trots allt rena semestern att vara här kan jag tala om. Jag blir serverad lagad mat varje dag, jag behöver inte plocka ur diskmaskinen eller gå ut med soporna. De där små vardagsuppgifterna som numer tar mycket tid för mig att hinna utföra på en dag.

I dag har Viggo och jag varit i en affär i Sunne och letat present till thilde och napp till viggo. Viggo gillar inte napp och tycker att jag fungerar alldeles utmärkt som napp. Jag gillar inte det lika mycket som Viggo så nu provar vi alla sorters nappar som finns för att se om det är någon han gillar. 

I morgon, om allt går som planerat, ska vi hälsa på min kusin och hennes bebis Leia som är 2 veckor äldre än Viggo. Dagarna är svåra att planera med bebis så vi får se hur det går.

Viggo och jag lämnade av Per vid tågstationen ikväll då han ska flyga till Kina i morgon för jobb. Viggo stortjöt och när han tystnat efter en stund bilkörande började jag stortjuta. En hel månad ska vi vara ifrån varandra. Känns väldigt ledsamt men jag är samtidigt glad för Per som får uppleva så mycket spännande.