Jag är ledsen just nu. Viggo och jag har precis kommit fram till Sunne efter en jobbig bilfärd. Viggo vaknade så fort jag startade bilen och somnade inte förrän efter 30 min bilkörning. Efter ytterligare 30 min vaknar han igen och börjar gråta. Vi stannar i Karlstad på en parkering och vi ammar i baksätet. Vi håller på mer än en timma innan han lyckas somna. Jag vill bara åka hem igen till vårt trygga hem och aldrig mer lämna det. Efter 20 min bilkörning vaknar han igen och skriker sedan den sista biten.

Så varför är jag ledsen? Jo för att jag utsätter mitt lilla barn för en så hemsk bilfärd när vi hade kunnat va hemma istället. För att jag hade egentligen lust att va hemma men det är samtidigt tråkigt att va hemma eftersom Per är bortrest. För att Per är långt borta om nåt skulle hända. För att pappa säger i telefonen att "det gör inget om han skriker lite" (som att jag inte kan avgöra när jag behöver stanna bilen). För att brorsan igår på telefon sa att hans döttrar fortfarande är lite förkylda men det gör inget, de smittar nog inte (JAG bestämmer om det är OK att de träffar Viggo, inte tvärt om). Och så är jag ledsen för att Viggo hade ont i magen inatt och att vi sov dåligt...och det kanske är den främsta orsaken till allt som jag känner. Jag vill bara beskydda mitt barn så mycket jag kan och känner mig usel när jag utsätter honom för "faror".

Nu överlevde vi bilfärden båda två och Viggo sover nu gott bredvid mig i sängen. Jag ska blunda jag med så vaknar jag nog glad igen.