Det är ofattbart hur mycket man kan älska ett litet barn. Per berättade att han upplevde kärlek vid första ögonkastet när Viggo var född. Jag tror det var samma sak för mig fast kärleken slog till långt tidigare... Jag tror det var när jag avläste pluset på stickan. Kärleken växte sen under graviditeten; ultraljuden, första sparken, känna när han hickade osv. Bebisen levde ju trots allt inne i min kropp så det är nog naturligt att känslorna kommer så tidigt hos mammor.
När han föddes fick jag ett ansikte på den baby som jag så länge haft känslor för och oavsett hur han sett ut, om han födds med ett extra ben eller något annat så hade det inte påverkat mina känslor, de var ju djupt rotade sedan flera månader tillbaka.
Nu växer känslorna hela tiden ju mer jag lär känna den här lilla människan! Det är helt fantastiskt! Jag är så otroligt lycklig för allt livet gett mig :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar