Saknar änglarna

Tänker ofta på mina änglar som inte längre vandrar på jorden. 

Harald - mormors bror som var som min morfar och som var så snäll. Han var den första nära att lämna jordelivet och jag var 8 eller 10 när han flög iväg. Minns honom så väl och jag önskar så att jag en dag blir mamma igen och får jag en son till ska han heta Harald i mellannamn.

Mormor - vi var så lika på så många sätt.  Minns tex att hon tog hål i öronen när hon var i 70-års åldern, att hon reste utomlands. Levde som ung på olika platser i Sverige.  Orädd och framåt.

Farmor och farfar - mina extraföräldrar kan man säga. Bodde grannar med dem tills vi flyttade när jag var 14. Spenderade varje dag hos dem efter skolan. Farmors goda mat. Farfars styrka och envishet. 

Mary - en dam jag lärde känna i USA.  Hon var nästan 90 år då så hon hade varit 100 om hon levt idag. Min kille från Kosovo bodde hos henne, hon hade tagit honom under sina vingar och hjälpte honom. Vi brevväxlade Mary och jag in i det sista. Jag åkte hem till henne och vi bakade kakor och vi gick ut och åt. Jag har alltid kommit överens med äldre personer men i synerlighet med Mary. Så ungdomlig och med världens största hjärta. Hon lovade att bjuda mig på en resa till Alaska om jag stannade en termin till.  Önskar att jag hade kunnat göra det. Och så bodde hon på en gata som heter Daisy Lane (tusensköna stigen), bara det...

Finns fler som jag ofta tänker på...riktiga änglar är dom och jag kommer aldrig att glömma er. 

All kärlek!

 

Hu man är inte så kaxig när man har kräksjuka... Har spytt hela natten och idag har jag varit allt annat än kry. Är så tacksam att Per stannade hemma från jobbet för att ta hand om viggo. Han är bäst min Per!

Missade julbordet ikväll med jobbet pga kräksjukan. Super trist men vad gör man?

Jag har kommit på en fantastisk affärsidé  (enligt mig själv) och skulle vilja sätta den i verket. Mailade någon igår som jag hoppas kan hjälpa mig! Spännande,  får se om det blir bu eller bä! Tänker inte berätta mer nu, hemligt, hemligt. ..

Har ny mobil med en rättstavning som gör mig galen! Den ändrar rättstavade ord till andra ord! Blir tokig! Får gå tillbaka i texten hela tiden och ändra. Står det nåt konstigt här är allt rättstavningens fel med andra ord ;-)

Vi planerar en resa snart till varmare breddgrader.  Läskigt att resa med viggo men det är säkert nyttigt för mig att utmana migsjälv. En bilresa i början med viggo var ju superläskig, minns resan från BB. ..vrida rädd att vi skulle dö. Det kanske är samma med en flygresa, har man gjort det några gånger med barn så blir det inte så läskigt efter ett tag... Vi har i alla fall ordnat med pass och sånt. Super spännande! !!!

Vad händer med världen egentligen?  Alla tankar går till Frankrike och de drabbade och deras familjen. Saknar ord.

Jag tror på att om man ger så får man också tillbaka. Igår hörde jag av mig till en avlägsen släkting i USA via facebook som jag träffat en gång. Han har nyligen fått barn så jag skrev och bad att få adressen för jag vill skicka en present till bebisen. Idag hörde han av sig och vill ha min adress för att kunna skicka kort till min familj. Åh vad glad jag blev! Jag vill så gärna vårda de kontakter som jag har i USA för jag älskar landet och folket och den lilla släkt jag har där. Att sträcka ut en hand, att vara genenerös, att vara den första som tar steget, ja det betalar sig ofta.

Jag vill ju leva ett nyttigare liv och det innefattar även hur man mår i skälen. Jag har vissa dagar sämre självkänsla. Jag tycker att min självkänsla blivit bättre de senaste åren, men ibland dippar den. Jag har höga krav på mig själv och klarar inte när det ibland inte blir så bra som jag tänkt. Då gäller det att klappa sin inre vän och säga att "det är OK kompis".  Men jag behöver bli bättre och ska absolut jobba på det.

Året när jag bodde i USA var på många sätt på toppen i mitt liv. Jag växte så otroligt mycket och fick bättre självkänsla och blev en trevligare och socialare varelse. Alla andra var så trevliga och öppna så det blev så enkelt att själv vara det. Det höll i sig under några månader i Sverige men sen glömde man bort och föll in i den svenska blygheten. Åh vad jag sakanar USA och öppenheten där. Jag vill va så social jämt. Ska träna mig i det. Vill bo i USA några månader och " kureras" lite...nåt att jobba för :-)

Sitter i soffan med en kopp te. Tänker lite och vill skriva lite. Har det varmt och bra. Igår såg jag bilden, bilden som fick världen att vakna upp och inse att flyktingkatastrofen är ett faktum. Jag hade inte sett bilden men vaknat upp ändå. Igår såg jag bilden. Den lilla poken som låg uppsköljd på en strand med ansiktet ner i sanden, huvudet mot havet fötterna mot land. Jag såg Viggo, sådär ligger Viggo när han förösker krypa framåt. Det hade kunnat varit Viggo, det hade det kunna varit. Vi hade turen att födas i ett fredligt land. Jag grät och jag känner hur tårarna kommer nu. Och sen kom ilskan över hur folk i europa kan ha mage att inte önska hit dessa stackare. Hur man inte har lust att hjälpa. Hur man skyller på ekonomi..."det kostar x antal miljarder" - nån räknade ut att det blir typ 300kr/person i månaden för svenska skattebetalare. Det har vi råd med. "Ja men äldrevården här är skit, vi borde lägga pengarna på den" - måste det ena utesluta det andra? Det är väl inte invandringens fel att äldrevården är undernärd, det har den varit de senaste 20 åren. Jag vill inte att mina barnbarn ska fråga min generation: varför gjorde ni inte mer för att hjälpa? Jag vill inte att mina barnbarn ska läsa i historieböckerna det jag läst på ett museum i Lettland över andra världskriget, att man väntade på att hjälpen från Sverige skulle komma, men den kom aldrig. Nej aldrig igen ska vi vara fega. Jag går inte med på det! Barn dör och det händer just nu och det är inte OK!!! Vi måste hjälpa!!!

Ibland får man lov att räkna till hundra...igår var en sån dag. Viggo var otroligt gnällig under eftermiddagen och inget dög. Jag kände mig som världens sämsta mamma och hade dåligt samvete att jag tyckte att Viggo var jobbig - men jag antar att det är OK att känna så ibland, det MåSTE va OK för man känner så ibland ju. Idag har han varit lite gladare. Det är framtänder som vill titta fram snart och som ställer till det.

Igår fyllde Viggo 8 månader! Min älskade Plutt börjar bli stor!

Fjärilar

Det finns otroligt många trollsländor och fjärilar vid vårt hus. Oftast flyger de i par. När jag ser ett par fjärilar som flyger tillsammans så får jag en känsla av att det är farmor och farfar som flugit ner från himmelen för att titta till mig. Tänk att man kan sakna nån så mycket...trodde saknaden skulle avta med åren. Men det kanske inte är så konstigt. Jag har, så länge jag kan minnas fram tills jag var 14 år då vi flyttade, spenderat varje dag hos farmor och farfar. Jag gick aldrig på dagis som barn utan varje dag efter skolan och på somrarna när mamma och pappa jobbade, spenderade jag hos farmor och farfar. Jag har växt upp hos dem, de har varit en del av min uppfostran och de var nästan som extraföräldrar för mig. Klart att jag saknar dem.

Men jag väljer att tro att det finns en himmel och att de tittar till mig. Ibland säger jag "hej farmor och farfar" till fjärilarna. Tänker fortsätta med det.

Det här med att leva ett nyttigare liv...det går sådär... Vissa dar äter jag minimalt, jag kan ibland bara dricka en kopp kaffe och äta en smörgås. Ibland har jag ett enormt sötsug och äter allt jag kommer åt. Vet att det är kroppens sätt att ta igen det energiintag som jag inte fått i mig. Livet med en liten bebis är stundvis ganska hektisk.

Träning existerar inte. Hade velat träna på gym vid det här laget men det är fortfarande bara jag som kan lägga Viggo. Vi måste göra något åt detta, men man ska ha ork att ta sig ann det. Man behöver stålsätta sig rejält för att stå emot en förtvivlat skrikande bebis. Vi behöver ha en helg när det bara är vi i familjen hemma och Per testar att lägga Viggo. Jag har inte ens gjort klart alla mamma-mage övningar... Det är inte OK.

Varje gång jag går ut på altanen så tänker jag att jag vill köra ett yoga-pass därute. Nästa sommar kanske jag kan göra det.

I fredags var jag på en disputation och kände för första gången en längtan att börja arbeta igen. Jag har försökt tränga bort känslan i helgen. Vet inte om känslan mest är lite dåligt samvete, typ som när man är sjuk, att här är jag hemma och latar mig...känns som alla tycker att jag borde börja jobba snart.... Vet att den här tiden är så kort så kort. Jag kom till slut fram till att jag ibland SAKNAR mitt jobb, men jag längtar inte.

Idag var Viggo och jag ensamma hemma och vi hade tillgång till bil, vilket vi oftast inte har annars. Då slog vi på stort och åkte till Marieberg han och jag. Tänkte mest bara gå runt och titta på folk, kanske köpa en latte... Well, jag shoppade lite mer än en latte. Det blev snor-dyra strumpor och raggsockor till Viggo från Polarn och Pyret, present till Per, leksak till Viggo och lite mat. En tusenlapp rök iaf. Suck. Blir så trött på mig själv ibland, varför MÅSTE man spendera pengar jämt? Varför kan man inte bara gå runt och inte köpa nåt? Och kontrasterna...utanför köpcentrat sätt en tiggare...han hade haft mer nytta av tusenlappen... För att kompensera det dåliga samvetet fick han ändå en påse av mig med tandkräm, deo, bananer, Japp och en peng. Kändes lite bättre. Fördomsfull som jag är trodde jag att han först skulle dra upp 20-lappen ur påsen, men nej, det var en banan han fiskade upp. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag gick där ifrån.

Jag har i alla fall lärt mig idag att det är bättre att skänka pengar till de som kan använda dem bättre än att bränna dem på onödiga saker.

Vill också tipsa om att skänka pengar till ett team som Carolina Gynning skickat ner till Ungern, som köper mat, mediciner och kläder till flyktingarna där. Jag har swishat pengar, gör det du med!

Fy vad dåligt jag mår över allt hemskt som händer i världen, och allra sämst mår jag över hur lite omvärlden är villiga att hjälpa dessa stackars människor på flykt! Tror folk att de frivilligt VILL lämna sitt hemland, frivilligt vill utsätta sina barn för oro, stress, kränkningar, att frivilligt åka i en liten båt över medelhavet utan flytväst och lämna allt man byggt upp? Att frivilligt lämna gamla och sjuka bakom sig? Nej alternativet är ju att stanna kvar och se sin familj slaktas. Vad hade du själv valt? Tänkt om det varit vi? Det hade kunnat varit vi. Tänk om jag behövde utsätta Viggo för allt detta elände som syrierna går igenom just nu, och att efter att ha överlevt ett krig och en livsfarlig resa bli bemött på det sättet som många länder i Europa gör, det hade varit förkrossande! Jag har skänkt pengar, ska lämna kläder och leksaker till flyktingförläggning, jag ska försöka att göra något i alla fall! Gör det du med!

I går hade vi namngivningsfest för Viggo, eller egentligen bara en fest för att fira att vi fått Viggo. Det blev verkligen hur bra och lyckat som helst! Jag är sååå glad och en smula trött just nu! Det var bara tre detaljer som inte blev bra - 1) jag hann inte locka håret 2) vädret 3) vi tog inte en gemensam bild på oss och Viggos far- morföräldrar (glömde helt bort, men gläds åt alla andra fina bilder som togs under dagen). Annars var ALLT perfekt (saknade såklart en del gäster som av sjukdom och andra anledningar inte hade möjlighet att närvara). Det var mysigt, bara närmsta familjen närvarade, men vi var trots det ca 35 personer.

Vi hade ett partytält som jag dekorerade fint med bla blåbärsris i vaserna (gamla barnmatsburkar) :-)
Till hjälp hade jag två duktiga tjejer som såg till att maten kom fram och som kokade kaffe och plockade disk. Underbart att kunna slappna av och helhjärtat delta på festen!

Gästerna fick välkomstdrink och Per höll ett välkomsttal där han berättade vilka namn vi valt att ge Viggo och varför. Han berättade att det var Linnea som föreslog att Viggo skulle heta just Viggo och att vi föll för det namnet :-) men att det var först när han kom ut som vi bestämde oss. Övriga namn blir Hjalmar efter Pers gammelfarfar och Thure efter min farfar.

Sen åt vi mat - potatisgratäng, tjälknöl (eller köldknäpp som Per kallade den), skinka, bröd och sallad. När gästerna ätit upp bad vi alla att skriva eller rita en hälsning till Viggo som han kommer att få på sin 15-årsdag. Sen blev det fika - kaffe/te, bullar, kakor, muffins och godis - som följdes av presentöppning.

Efter det började gästerna åka hem. Pers äldsta bror och fru sov över, samt hans föräldrar. På kvällen spelade vi sällskapsspel och åt mat. Vinden tog en dans med partytältet som hamnade på vägen. Vi sprang ut och plockade ihop det så fort vi kunde! Vilken tur att ingen var i tältet just då eller befann sig på vägen! Ett lite dramatiskt avslut på en annars lugn och mysig dag!

Jag har höga krav och vill ha allt perfekt, många gånger hinner jag inte med att njuta av nuet för jag är för fokuserad på någon detalj som inte är perfekt. Jag kan fantisera om hur saker går fel innan en händelse och oroa mig och grubbla. Det gör väl inget om allt inte är perfekt? Men vad ska folk säga? Det är just det som är min grej, vad ska folk säga... Det var ibland "ett hot" när man inte skötte sig som barn... Kanske är det det som lever kvar. Kanske är det något jag skapat själv i strävan efter perfektion. Sänka kraven... Var nöjd som det är. Det är OK som det är. Det är OK om det blir fel. Det är OK om det inte är perfekt. Det ÄR OK.

Är det ovanligt mycket orm i år? Eller är det kanske bara jag som är ute mer i naturen eller just tittar efter ormar (man vill ju inte trampa på dem)? Jag har såhär långt sett 4 huggormar, 2 snokar och 4 kopparormar (jag räknar dem som orm även om de per definition är ödla, de ser ju ut som en orm ju...) samt 3 överkörda kopparormar. Hu och fy vad äckliga dessa varelser är! Hoppas jag slipper se fler i år. Det var allt jag ville säga idag. Tack och hej!

Sju månader av tacksamhet

För sju månader sedan fick mitt liv en helt ny mening och jag fick en ny stor kärlek; Viggo. Jag blev förälder och började se livet med nya ögon. Små problem blev oviktiga och små faror blev enormt farliga. Jag skulle kunna offra mitt liv för Viggo, utan att blinka! Och att föda barn är det häftigaste jag varit med om och jag är så stolt över min kropp och känner nu en större skyldighet än tidigare att faktiskt ta hand om den. Jag älskar livet så mycket mer nu och jag vill bli en så bra människa som möjligt så att mitt barn alltid kommer att älska mig. Och tack tack tack moder jord för att jag fick bli förälder. Tack.

I morgon blirvår skrutt 7 månader!!! SJU månader! Nu börjar det kännas att tiden går snabbt! För sju månader sedan hade vi varit på BB i drygt två timmar. Jag minns allt och jag minns smärtan, många jag pratar med har svårt att minnas den, men det har inte jag. Jag var klar i bollen och minns allt, men skulle kunna göra om allt nu på en gång, det var bara fantastiskt!

Sommaren är snart slut. Hösten närmar sig. Ska bli mysigt med höst...men ska jobba lite extra på helgerna. Ska bli skönt att tjäna lite extra pengar, men lite skrämmande att börja jobba igen. Tänk om jag glömt allt...känns som jag glömt allt...hur gjorde man en hörselmätning nu igen?

Längtar tills julafton. Tänk att få ha ett eget barn på julafton. Tänk att få fira julen för hans skull (just i år kommer han inte fatta mycket, men ändå!!). En jul hemma hos oss i Leken. Underbart!

Vi är inflyttade och i stort sett uppbackade. Det är lite småsaker som fortfarande väntar att få sin plats, och så behöver garaget organiseras, annars är allt klart. Det känns som vi har hittat hem...som att vi alltid har bott här. Älskar huset, tomten, sjön och omgivningen. Saknar inte Örebro alls. Älskar att bo på landet. Älskar ensamheten.

V äter för fullt. Vissa dagar ammar vi bara morgon och kväll, andra dagar ammar vi oftare. Vissa dar äter han all mat bra, andra dar inte. Utvecklingen känns fantastisk och det är så härligt att han blir mer och mer självständig. Det är en go och glad liten kille vi har och jag är så stolt över han!

Jag är så tacksam för allt livet gett mig; min fina son, min underbara man, fint hus...jag är så lycklig. Jag har inte sån ångest över min ålder som jag hade tidigare. Jag har fortfarande super-ångest över att jag fått rynkor vid ögonen, men jag älskar den här perioden i livet, och förutom rynkorna finns det inget negativt med att ha passerat 30.

V och P sover, snart jag med. Lycklig.

Midnatt råder

Vi håller på att flyttar! Som vi längtat att få bo på landet vid en sjö, snart är drömmen verklighet, men vägen dig känns just nu slitsam. Det är jobbigt att packa, avskyr själva flytten. Och sen att packa upp... Börjar redan känna mig sliten. Jag har inte så mycket tid över om dagarna så att dessutom hinna packa är inte helt enkelt. Jag vill ju dessutom gå igenom det mesta själv för att veta vad som ska slängas, hur det ska organiseras osv.

Jag hoppas innerligt att den riktiga sommaren börjar när vi väl kommer till huset. Snälla, en riktigt varm och fin augusti tack! Ja nu är det faktiskt augusti! I skrivande stund är klockan prick 00:00. Har duschat nu när V somnat, värdefull återhämtningstid.

Jag vill så gärna komma igång och träna! Jag har bestämt mig för att köra klart alla mamma-mage övningar innan jag går över på styrketräning. Löpa kan jag göra, men jag vet inte vad jag ska skylla på.. Maskfobin? Det regnat ju varje dag. Körde över en mask med barnvagnen här om dan, det tog många minuter innan pulsen slog normalt igen. Vidriga kräk! Och alla äckliga sniglar.  Ormar finns det fullt av i löparspåret också. Nej en mortioscykel får vi nog investera i om det ska bli någon träning i höst för min del.

Nu ska jag sova på min lilla del av sängen...V tar upp största delen, trots att han är minst. Samma var det med katterna. Jaja, go natt.

Köp svensk mjölk

Jag blir ständigt uppförd över den dåliga ersättning som våra svenska bönder får från Arla. Och jag blev minst sagt sur när jag fick veta att bara för att man köper en Arla-produkt så betyder inte det att mjölken kommer från Sverige. Sjukt! Och ingenstans på innehållsförteckningen kan man läsa ursprunget på mjölken - vilket borde vara självklart! Arla lanserar nu Sverigekannan som man märkt produkter med svensk mjölk. Bra, men äter igen, skriv det även i innehållsförteckningen. Och glöm inte att köpa svensk mjölk!

Egentid

Ligger brevid Viggo i sängen och är lyckligast i hela världen! Jag fick en timma egentid nyss då han sov gott i sängen och jag slappade framför TV. Innan, när jag nattade honom, hoppades jag att jag skulle få just en liten stund för mig själv ikväll för jag kände att jag behövde det. Jag tänkte att de senaste dagarna har varit jobbiga då han sovit dåligt på nätterna (dvs vaknat ofta och sparkats) och jag dessutom varit ensam några dagar, så egentid var behövligt. När jag nyss kröp ner brevid honom i sängen fylldes med så mycket kärlek; de senaste dagarna har inte alls varit jobbiga och jag vill aldrig mer ha egentid, jag vill spendera varje minut med Viggo! Aldrig mer ska jag önska mig egentid! Fast jag antar att det är just det som är meningen med en liten kort stund för sig själv då och då, att man uppskattar det man har så otroligt mycket mer! Viggo ger mig egentid när jag behöver det helt enkelt!

Avbrottet från arbetslivet och det nya fokuset som livet som nybliven förälder innebär har gjort mig gott. Att få tid för reflektion, att få fundera kring sitt liv, värderingar och vad som är viktigt i livet är nyttigt. Hur ofta stannar man egentligen upp i livet och  funderar? Livet rullar liksom mest på...

Jag har växt otroligt mycket som människa den senaste tiden. Jag har också fått nya rädslor och för att inte tala om en ökad empati för alla mammor runt om i världen. Ser jag till exempel bilder från krigshärjade länder tänker jag genast på barnen och den oro som föräldrarna känner. Jag kan gråta för minsta lilla. Jag grät när jag såg på Emil i Lönneberga då Ida sjöng Idas sommarvisa... "...och smultron gör jag åt barna, för det tycker jag dom ska få..." Alla barn förtjänar att få plocka smultron på sommaren.

Samtidigt har jag den senaste tiden kännt mig mer säker i min mamma-roll (även om jag utåt sett fortfarande är en hönsmamma). Jag jämför mig inte så mycket med andra mammor, de gör si eller så med sina barn...gör jag fel? Jag har insett barn är olika och vi gör det som är rätt just för våra barn. Om jag hade gjort vissa saker på samma sätt som andra mammor gör med sina barn så är det inte säkert att det funkar just för mitt barn. Jag vågar lyssna mer på min magkänsla, och om något funkar bra och känns bra för Viggo, så är det rätt just för honom.

Jag känner ett lugn i kroppen, är inte det minsta stressad, och jag tror att det främst beror på att jag under varje sekund det senaste halvåret njutit av varje sekund och tvingats leva i nuet, något som jag alltid varit dålig på. Oftast är det nog jag själv som tvingat mig leva i nuet för jag VET att den här tiden är så kort och jag vill inte slösa ett ögonblick på negativ energi eller på att grubbla över saker i dåtid eller i framtid. En liten bebis tvingar en också att leva i nuet då de många gånger kräver hundra procent uppmärksamhet, och ni anar inte vad skönt det är att släppa fokus över till exempel en vetenskaplig artikel och istället fokusera på blöjbyte. Underbart! Extrem kontrast!

Jag bloggar bara när Viggo sover och undviker mobilen så mycket jag kan när han är vaken. Vill inte va en sån som fokuserar mer på min telefon än mitt barn. Bloggen är ett reflektionsforum för mig själv och en dagbok för mig själv under denna ytterst värdefulla del av mitt liv. Jag vill minns varje sekund!

Slutligen, jag känner en sån enorm tacksamhet för allt vi får här i Sverige... Att få den här möjligheten att vara hemma från jobbet och ta hand om sitt barn - tack, tack, tack! Jag uppskattar det så mycket!

Tack kroppen!

Viggo sover nu så jag reflekterar igen. Han är 5,5 månader nu, stora killen! Snart kommer han äta egen mat och amningen kommer trappas ner. Längtar tills får ha min kropp för mig själv, att andra också kan ge honom mat. Samtidigt har det varit väldig smidigt att amma och jag försöker njuta även när det kan vara lite jobbigt ibland, tänker att det är en så otroligt kort tid i livet det här, och snart är den slut. Snart är han en mera självständig individ som äter själv... Är stolt över min kropp. Inte bara har den burit ett barn i 9 månader, den har också livnärt ett barn helt och håller i snart 6 månader. Helt otroligt! Tack fina kropp för allt jobb!

Vart är världen på väg?

Terrordåd, oroligheter i Grekland och Ukraina, ökad främlingsfientlighet i Europa. Det känns skrämmande nog som att historien upprepar sig och som att världen är som en ballong som håller på att sprängas. Fy fan vad läskigt det är. Tänk om vi går mot ett nytt världskrig? Jag vill inte att Viggo ska växa upp i en sån värld. Snälla, sluta bråka med varandra! Respektera varandra och låt folk få vara olika och tycka olika! Jag vill inte ha mer krig i världen!!!

Pers kollega PH idag: "Jennie, vi funderar på att anmäla dig till 'Ensam mamma söker'"

Jag: "Haha, bra idé"

Allt är klart!!!

Fotografen kommer om ca 1,5 timmar och jag blev precis klar med gräsklippningen. Fy fanken vad jag slitit de senaste dagarn - även om jag inte gjort så mycket. I normala fall hade väl allt piffande tagit mig ett par dar, med en liten bebis tar det längre tid. När jag klippte gräset låg han inne vid altandörren så jag kunde se han. Han skrek på slutet och jag kände mig som världens sämsta mamma. Men nu är allt ÄNTLIGEN klart (ska bara bädda sängen efter vår vilostund här)! Jag ska unna mig ett besök i Sunne i helgen och bli ompysslad och slippa städa och laga mat!

Tankar om sundare livsstil

Jag har nu nått min målvikt och jag börjar känna mig fin igen! Nu ska kroppen bara bli stark igen, muskler och kondition existerar tyvärr inte just nu, men det kommer! Nu vill jag inte förstöra kroppen med att äta en massa skräp!

Jag är så motiverad att leva ett sundare och hälsosammare liv. Jag har pratat mycket med Linnea om detta och det känns som vi var ungefär samma filosofi. Jag vill äta mer ekologisk mat, äta mat fri från sötningsmedel och saker som jag inte ens vet vad det är. Jag har nu inlett ett par sockerfria veckor för att bli av med sockersuget. Jag kommer äta fruk under veckorna men inget godis med konstigt innehåll.

Syftet är inte att aldrig mer äta socker, det är inte sockret jag inte gillar utan allt annat äckel som godis innehåller och vad det gör med min kropp. Om jag ska äta godis kommer det vara mörk choklad, hemmagjorda efterrätter, hemmagjord glass osv.

Jag vill faktiskt helt sluta äta halvfabrikat och lära mig göra tex egna morotsbiffar och falafel. Jag vill också äta mera fisk och grönt. Fisken jag väljer ska inte vara rödlistad och inte packiterad i Kina. Jag lägger hellre några kronor extra och köper fisk hos fiskhandlaren i saluhallen. Jag vill ha en sundare livsstil som är bra både för mig och min miljö och för Viggo och mina barnbarn. Det kommer nog krävas lite mera jobb och pengar, men att tex göra glass eller morotsbiffar kan vara en rolig aktivitet för barn.

Jag har knappt druckit alkohol på över ett är och jag känner mer och mer att alkohol inte hör hemma i mitt liv och i min kropp. Ett litet glas vin till maten nån gång ibland är ju gudomligt gott, men det räcker med det. Jag kan vara social och glad utan alkohol och alkoholen har bara dåliga effekter på min kropp, så varför överkonsumera?

Jag följer yogagirl på instagram - inspirerande och klok tjej det där! Kolla in henne så kanske du liksom jag börjar fundera på ditt levende.

Usch för svensk oservice

Idag har vi varit till affären - igen. Jysk och ICA maxi. Viggo var nöjd större delen av tiden i affären, annat var det med hans gamle mor...

Vi började på Jysk och jag hade Viggo i babyskyddet som jag höll under armen. Jag skulle köpa två badenbaden och konkade fram dem till kassan, en i taget. Det stod två expediter i kassan och det var inga kunder. Jag förväntade mig att de skulle erbjuda en hjälpande hand, men icke. Jag råkade ställa mig på fel sida av kassan så de bad mig gå runt till kassan som var öppen. När jag betalat frågade jag om det gick bra om jag lämnade en så jag kunde gå ut i bilen med en badenbaden i taget. Jo det gick bra. Seriöst, var är sörvisen nånstans? I USA hade man erbjudit sig att hjälpa till att bära ut sakerna till bilen, varför kan vi inte vara lika service-minded i Sverige? Nu kanske det inte ligger i Jysks policy att vara hjälpsamma, men expediterna överarbetade inte direkt och lite egen tankeverksamhet och initiativförmåga borde finnas 

Vi sprang även in på ICA maxi för att köpa rengöringsmedel och mjölk. Det var pensionärs-tisdag vilket innebär hela 5% rabbat för alla 65 plus och en massa folk i butiken. Och alla hade jättebråttom och jag fick irriterande blickar från folk som verkade störa sig på min existens och att jag gick långsamt med vagnen, att jag tog plats i kassan osv. När jag packade varor armbågade sig folk emellan för att snabbt roffa åt sig sina saker. I hate you!!!! 

Var finns respekten i samhället? Varför ser vi inte våra medmänniskor och varför kan vi inte ha lite hyffs och vara hjälpsamma? "Min-tid-är-lika-viktig-som-andras"-mentaliteten har tagit över i samhället och gjort Sverige till ett otrolig ogästvänligt land. 

Jag älskar Sverige men avskyr många gånger svenskarna. Och folk klagar på invandringen, men heja den säger jag bara! In med folk som vågar prata högt på bussen, in med folk som ser andra människor i ögonen, in med folk som trotsar Jantelagen och in med folk som är hjälpsamma! Skäms svenskar!

Stor eloge till mig idag. Vi var till IKEA Viggo och jag en SNABB sväng. Ja den var verkligen snabb. Vi lämnade huset 10.15, en timma efter att Viggo vaknat, och var hemma igen 11.38. Medräknat i tiden är alltså restid och blöjbyte inne på IKEA. Men trots det så blev det för länge för Viggo. Han var trött och ville sova (sover nu bredvid mig) och GALLSKREK hela vägen hem. Redan inne på IKEA hade han tappat tålamodet så jag fick bära honom på armen samtidigt som jag rättade en vagn med den andra handen. Jag försökte även välja ut vad jag skulle köpa och inte köra in i folk...jag hade förberett med handlingslista för att det skulle gå snabbt. Egentligen skulle vi ha varit till jysk också, men jag struntar nog i det. Får se i eftermiddag isf. Så stor eloge till mig att jag behöll lugnet. Ibland vill jag bara gråta själv när jag ser att Viggo har det jobbigt.

Vi ska ju sälja huset så jag håller på att köpa grejer för att pimpa huset med. Än så länge har det inte blivit så mycket saker, mest blommor och lite lycktor. Måste bara köpa rengöringsmedel till duschen så den ser blank och fin ut, sen får det duga.

Mor och får har precis åkt och Viggo och jag vilar på sängen. Vi har hunnit med mycket idag. Först och främst har vi tittat på hundvalpar! Ursäkta!!! De ska köpa en valp och det kommer bli toppen! Viggo var väldigt intresserad och tyckte det var spännande.

Sen har vi piffat har hemma och vilken skillnad det gör när man är några stycken dom hjälps åt...vi har tvättat alla fönster, gjort rent poolen, möblerat om i lilla sovrummet på övervåningen mm. Det börjar se fint ut, men det är en del kvar innan det ser ut som jag vill ha det inför fotografering och visning. I morgon bitti åker därför Viggo och jag till IKEA och shoppar lite :-) inget tråkigt jobb direkt :-)

Hus

Viggo och jag ligger i gästrummet på nedervåningen för mamma och pappa sover i vår säng inatt. Det är första gången de övernattar så jag lånar mer än gärna ut säbcwb till dem. Per åkte till USA idag...

Mamma och pappa har hjälpt mig att sätta upp en lampa och en spegel. Vi ska pimpa huset lite för vi ska nämligen sälja det!!! Allt har gått så snabbt. Vi har köpt huset med DRÖMLÄGET! Sjötomt...

Vi har länge velat bo just där så när huset dök upp hade vi helt enkelt inget val än att köpa det. Huset ligger en bit från Örebro. Älskar att komma ifrån stan, samtidigt som jag kommer att sakna att kunna cykla in till stan - MEN, handen på hjärtat så har jag inte cyklat in väst många gånger...och har jag saknat att bo i stan (där vi bodde innan)? Nope. Så det här blir bra. Bra för Viggo och hela familjen! Jag kanske kommer sakna ytorna som vi har här, att det är vitt och nytt. MEN typ alla nybyggda hus ser ut som vårt hus och jag har ofta tänkt att ytorna gör att det blir mindre hemtrevligt. Med andra ord kommer vi trivas till tusen i vårt hus och jag kan fortfarande inte fatta att vi köpt det. Drömmar förverklas ibland... Jag är såååå lycklig!!!

Idag utforskade jag nya vita zoner som småbarnsförälder. Vi åkte buss för första gången Viggo och jag, och det gick ju över förväntan! Han låg i vagnen hela tiden och tittade sig nyfiket omkring. Stolt var jag och pustade samtidigt ut. Vi åkte in till stan för att vara med på firande av att kliniken fyller 65 år och jag och Viggo var med på minglet där det även bjöds på tårta.

Det var så härligt att träffa kollegorna igen och jag önskar att vi hade kunnat prata längre. Viggo fick mycket uppmärksamhet och han var nöjd i ca 15 minuter, sen hade han inte lust att bli gullad med mer och bröt ut i hysteriskt gråt. Suck. Det var mycket folk runt omkring oss så han kom inte riktigt till ro att kunna amma. Minglet var ändå strax över och vi lämnade kollegorna och begav oss ut på stan (en ny vit zon vi inte utforskat tidigare) och Viggo somnade igen i vagnen. Jag slog mig ner i en park och njöt några minuter och reflekterade över dagen och alla nya saker vi upplevt tillsammans. Jag putsade ut igen, även det här klarade vi av.

Alltså det är inte enkelt att ha hand om ett barn. Det svåraste är nog att veta om man gör rätt i olika situationer. Det är som att vara på praktik, fast utan handledare. Man kan jobbet men vill ha bekräftelse från någon om det går bra och vad man kan förbättra. Läser jag av Viggo rätt? Gör jag korrekta bedömningar osv? Man jämför sig med andra och undrar ju om man hade kunnat göra annorlunda i vissa lägen... Jag förstår att man njuter mer med barn nr två eftersom man är lugnare och varit med om detta tidigare.

Jag har hur som helst världens finaste och snällaste bebis, vilket underlättar mycket. Och så har jag Per, även om han inte är hemma jämt så bollar jag mycket med honom. Framför allt så lugnar han mitt oroliga mamma-hjärta och ger mig stöd och trygghet i den ibland läskiga rollen som mamma.

Hälsosammare liv

Det känns lite som att jag börjat ett hälsosammare liv nu...kanske är det på grund av mindre stress nu när man inte jobbar, men jag har påbörjat några nya vanor som jag hoppas ska bli permanenta.

*Frisk luft varje dag! Jag tränar knappt alls längre, men jag hoppas det är temporärt nu när det är svårt att komma ifrån med Viggo. Däremot promenerar vi mycket och jag försöker ta minst en promenad om dagen. Det blir några mil i veckan... Men att få frisk luft varje dag känns viktigare än att röra på sig faktiskt. Det piggar upp otroligt mycket!

*Ekologisk mat - vi försöker handla ekologiskt o den mån det går. Det är ju dyrare varor om man har ju inte direkt pengar i överflöd som föräldraledig. Men jag försöker prioritera ekologiska frukter och grönsaker i alla fall.

*Mer fisk och vegetariskt - jag hade en tanke om att bli vegetarian (plus fisk) helt, men jag gillar kött så det kändes inte som en hållbar förändring. Jag försöker däremot äta så mycket fisk och vegetariskt som jag bara kan, men lite kött då och då är nog också bara nyttigt.

*Dra ner på godis - orkar nog aldrig sluta äta godis även om jag ska göra ett gediget försök nu. Undantaget nu när det är sommar är glass! Och jag äter gärna hembakat. Det är inte sockret jag är rädd för, utan allt annat äckel som fabrikstillverkat godis består av. Drömmen är att när Viggo blir större och vill äta godis så ska vi tillverka vårt egna godis som daim osv.

*Eltandborste - vi ska inte glömma hur viktiga tänderna är för vår hälsa. Jag har kastat min vanliga tandborste och har äntligen kommit igång med tandtråd regelbundet.

*Hudvård - rengör och smörjer in ansiktet varje dag. Tidigare körde jag med tvål och vatten.

Små steg som sagt. Hoppas kunna börja styrketräna nu under sommaren och även köra igång med yoga.

Pepp pepp!

Njuter!

Jag njuter, njuter, njuter VARJE dag, minut och sekund som jag får spendera med Viggo! Ibland kan jag suckta efter lite egen tid, men när han sovit i ett par timmar på kvällen och jag då fått duscha osv så saknar jag honom otroligt mycket! Det här är livet och jag har under flera år längtat efter just detta! Jag grämer mig ofta över att jsg är en gammal mamma och att vi borde skaffat barn tidigare - men samtidigt så har vi det så himla bra nu att tajmingen på så sätt är perfekt. Vi har stadiag inkomster, bor i ett hus och vi är fortfarande kära och lyckliga! Sen har jag fått erfara att barn inte kommer på beställning, det är livet och nåt man inte kan påverka, så det är bara att släppa det. Nu är allt perfekt och jag njuter!!!

Just nu sover Viggo bredvid mig och jag ligger alltid kvar numer under hans tupplurer. Ibland somnar jag till själv men ofta ligger jag bara och tittar på han...tänk att vi har en så fin bebis!

Ibland är jag en levande napp för Viggo och ett tag tyckte jag att det var lite jobbigt, men har under de senaste dagarna kommit fram till att det inte är så jobbigt egentligen. Han vill snutta när han ska sova så det är ju bara några gånger om dan. Det är nog mest omgivningen som tycker att han ska ta napp istället. Men jag gör det som känns bäst för Viggo. Nu läggs grunden för trygghet och närhet är ju otroligt viktigt då, så jag offrar gärna lite egentid för att han ska få de bästa förutsättningarna i livet.

Älskar livet! Jag gör verkligen det!!! Och jag är så tacksam för allt jag har!

Hård värld

Är det bara jag som tycker att klimatet i samhället hårdnat eller är det bara jag som vakant upp?

Jag var med i en grupp på facebook där örebroare lägger ut saker som ska säljas. Jag hittade en ljusslinga som jag ville köpa och chattade med säljaren om hur jag skulle få den. Hon bodde precis vid Pers kontor så tanken var att han skulle hämta den, men tyvärr kände han att han inte hade tid så jag frågade säljaren om hon kunde tänka sig att komma över till Pers kontor med slingan. Jag erbjöd mig att betala extra för besväret. Hon svarade att hennes tid var lika viktig som någon annans så hon skulle kolla om någon annan ville köpa den. Uppenbarligen trampade jag henne på tårna och jag förstår såklart att hon också har fullt upp. Men så kände jag bara, kom igen, kan vi inte vara hjälpsamma mot varandra?

Jag har vid flera tillfällen promenerat förbi ett hus som ser ganska ödsligt ut, gräset har vuxit sig långt på gräsmattan. En dag såg jag en bil från Örebro kommun stå parkerad på uppfarten och personal från hemtjänsten lämnade huset. En annan dag när jag promenerade förbi stod grannarna ute och klippte en häck. Tanken slog mig då varför inte grannarna kan knacka på hos personen med det långa gräset och erbjuda sig att klippa det?

Jag kan säkert komma på ytterligare hundraelva exempel på situationer då vi inte hjälper varandra i dagens samhälle. Usch vad drt är tråkigt! Och sen är jag ju själv inte den mest hjälpsamma alla gånger, och jag kommer ständigt på mig själv att jag måste bli bättre på att uppskatta andra. Jag var idag hos min farbror och hälsade på och när mamma och jag skulle åka så fick vi ljus av min faster som hon gjort. Jag tackade ju såklart för ljuden men stoppade ner dem i väskan utan att ta mig tiden att packa upp ljuden ur pappret, beundra dem och ge beröm för hur fina de var. Jag kom på migsjälv när jag satt i bilen att detta var ju väldigt oartigt av mig och försökte rätta till så gott jag kunde genom att skicka SMS att jag tyckte ljusen var jätte fina.

Jag ska med andra ord försöka bättra mig, jag kan inte ändra på hur andra är mot andra men jag kan ändra migsjälv. Jag ska leva efter att om man ger man ett leende får man ofta ett leende tillaka.

Jag är så privilegad att ha så otroligt fina vänner! Jag älskar alla mina vänner och önskar att jag kunde visa min uppskattning mer. Jag önskar att jag hade mycket pengar, då skulle jag bjuda med mig mina vänner på en weekend i London där vi kunde shoppa loss och dricka drinkar. Bör Viggo blir större ska jag nog se till att ha en brakfest eller nåt för mina vänner!

Jag ligger just nu i sängen med Viggo (som sover) och väntar på att Hanna S ska komma. Vi brukar ses en dag varje vecka och ta en löprunda med barnvagnarna. Hannas bebis är två veckor äldre än Viggo så det är kul att utbyta erfarenheter också.

Viggo får vila nu innan de kommer för när de väl är här gör han allt för att hålla sig vaken. Jag har insett att han inte är en sån bebis som somnar i famnen när det är en massa folk runt omkring, han vill då vara med och titta och lyssna. Det brukar ofta sluta med att han blir övertrött och gnällig.

Jag ska därför hoppa över sommar avslutningen med jobbet i år. Middagen börjar kl 18 och Viggo tar ibland kvällen vid den tiden och då kommer han vars trött från första stund under middagen. Det blir inget kul vare sig för honom eller mig. Och det gör inget att jag missar det. Jag gillar att va hemma om kvällarna. Dessutom är han ju såhär liten en kort stund i livet så nästa år kan jag vara med som vanligt igen.

Anneli var här på besök igår. Vi pratade om att hon snart ska ha semester, om 3 veckor bara. Kan inte fatta att det är sommar snart. Och midsommar är det om några veckor...vi måste planera in nåt. Tror det blir smidigast att vara hemma i år. Ingen traditionell tältning i skogen med andra ord.

Idag ska världens bästa katt somna in, Doris. Hon kanske redan blivit avlivad i skrivande stund, jag vet inte... Det enda jag gjort idag är att vänta på att telefonen ska ringa och jag ska få veta att hon somnat in. Doris är gammal, 16 år, och har det senaste halvåret gått ner i vikt och haft, vad vi tror, flera njurstensanfall. Det är inget lätt beslut att ta bort henne men man måste samtidigt acceptera att allt har sin tid här på jorden. Jag hoppas bara det finns en fantastisk fin himmel som hon får komma till och där min farmor och farfar väntar på henne och gosar och skämmer bort henne med god mat. Älskar dig Doris!

Numbers

Idag fyller vår lilla skrutt 4 månader, för 15 minuter sedan för att vara exakt :-) Det finns mycket annat att fira också...i morgon är det 6 år sedan Per och jag började dejta. För ett år sedan fick jag veta att jag var gravid och vi fick tillträde till huset för ungefär ett år sedan. Vi får nog lov att fira detta med tårta ikväll!

Jag går med uppsatt hår hela tiden nu och då känns det lite bättre. Lika bra det kanske, jag tappar väldigt mycket hår just nu i och med att jag ammar. Nog om det.

Linnea har varit på besök i helgen och det har varit så mysigt! Längtar tills jag kan åka till Köpenhamn och hälsa på! Skönt med ett bra avslut på denna vecka som inte började särskilt bra.

Just nu ser vi på en VÄRDELÖS film. Från 70-talet tror jag med Mel Gibson. Per valde film...

Vi har ätit pizza idag, druckit cola och ätit godis...jag skulle ju börja ett nyttigt liv nu. Men ibland mår kanske själen bra av att få frossa lite... Men nu i veckan ska jag komma fortsätta äta bra och träna mer. Magövningar varje dag och löpträning när vädret tillåter. Vi tog en promenad i skogen i går och såg inte mindre än tre ormar! Jag har faktiskt blivit lite rätt att gå i skogen själv nu för det finns så himla mycket orm häromkring. Igår drömde jag mardrömmar om ormarna. Jag älskar skogen men samtidigt njuter jag inte längre av att gå där för mitt fokus är bara att titta var jag sätter fötterna så jag inte trampar på någon orm! Usch!

Nu i veckan fyller Viggo fyra månader och han ska börja smaka på mat. Ska bli så kul att se hans reaktion. Jag ska träffa en kompis samt träffa förändragruppen. Jag ska läsa igenom artikeln som kommit tillbaka från granskare, mina handledare har jobbat med kommentarerna men jag vill ändå gärna se lite vad de skrivit då det är jag som i slutändan ska försvara artikeln vid disputationen, om jag kommer så lång...

Nu får jag kika lite på filmen tror jag...

Som nybliven mamma känner man sig inte direkt piffig, man är konstant nerspydd, nerdregglad och kroppen har förändrats och man är inte direkt i sitt livs form. Jag är dessutom finnig i ansiktet eftersom jag börjat med nya ansiktskrämer. Jag har ju inte heller sovit en hel natt på 4 månader... Som sagt, man känner sig inte så piffig.

Därför var det väldigt kul igår att äntligen få till en tid hos frisören! Nu skulle jag IAF få bli lite piffigare i håret. Jag bad om en toppning och vi kom överens om att klippa 3 cm. Men av nån anledning klippte frisören inte snett fram vid ansiktet, dvs runda av håret vid ansiktet (som vi kommit överrens om) utan klippte rakt av så jag fick en bred lugg nere vid näsan. 

Jag kände hur jag började svettas och paniken kröp sig på. Jag sa att jag blev nöjd för att komma därifrån fortast möjligast. Vad tjänar det till att säga att man är missnöjd med att man fått för kort hår? Klippt är klippt. 

Det är sånt här som gör att jag drar mig för att gå till frisören oftare. Dessutom betalar man en massa pengar. Och jag som såg fram emot detta. Jag var så besviken i går kväll att jag bara ville lägga mig ner och gråta. Jag ser ut som en 80-tals morsa med hovkefrilla, det är bara joggingoverallen som fattas... Det känns nästan som ett övergrepp när någon klipper en frisyr man inte bett om. Det är MITT hår, låt mig bestämma hur jag ska se ut och låt bli att va kreativ och konstnärlig med mitt hår. Jag är tråkig, jag vill bara få bort lite slitna toppar, that's it!

 Idag har flätat luggen på båda sidorna och det känns lite bättre. Jag funderar på att lägga i lite löshår framtill... Jag tror inte jag ska klippa mig hos frisör igen. Jag ska spara ut långt hår a la hippie-style och försöka klippa topparna själv. Själv är bästa dräng! 

Hudkrämer

Är det nåt jag kan spontanköpa för alldeles för mycket pengar så är det ansiktskrämer. Jag vill gärna tro att krämerna ska trolla bort rynkor eller vad de nu än lovar. Och trots besvikelser och ekande tom plånbok så lär jag mig aldrig att låta bli att frestas inhandla dessa dyrheter. MEN nu köpte jag de där krämerna som Carolina Gynning använder, hon är ju för övrigt toksnygg och vem vill inte ha hennes hy? Finnig blev jag i början och är väl det fortfarande MEN jag tycker mig se en minimering av rynkorna runt ögonen! Är det pågrund av att jag ser mitt ansikte i en annan spegel här i Sunne, i ett badrum med annat ljus? Är det för att rättfärdiga mitt dyra köp? Eller har jag faktiskt hittat en kräm som håller det den lovar? Jag väntar med spänning tills jag kommer hem igen och får spegla mig i min vanliga spegel i det rätta ljuset!

Krämerna heter i alla fall Radial och är inte det dyraste jag köpt i ansiktskrämer :-) detta set kostar 350 kr och det är det jag använder just nu!

Amerikanisera svenskarna

När jag var tonåring var min dröm att flytta till USA. Jag bodde ett år i USA efter studenten och det var ett av det roligaste året i mitt liv! Jag älskade kulturen men framför allt människorna. Alla var så vänliga, glada och trevliga. Det smittade av sig och jag blev också mer social vilket stärkte min självkänsla. USA är så fantastiskt på många sätt men jag är så glad över att bo i Sverige där vi har fri sjukvård, skola, barnomsorg och föräldraledighet. Men tänk om vi svenskar kunde bli lite mer amerikanska, lite mer högljudda, lite gladare, lite öppnare mot nya människor, lite mer gästvänliga...ja då vore Sverige perfekt! Man kanske ska försöka bli lite mer amerikansk i sättet så kanske det smittar av mig på andra :-)

Selfie

Jag hade inte tänkt bli en sån där förälder som lägger ut hundraelva bilder av sitt barn på insthram. Men har jag orkat låta bli? Nej! Är han inte det vackraste och finaste jag har? Jo! Bilder på migsjälv är ju inge kul att lägga ut. Min hy är helt messed up! Har börjat "ta hand om" min hy, dvs rengöra ansiktet med dyra medel morgon och kväll och smörja in den med dyra krämer. Jag får som resultat stora finnar och glansig hy. Jag kanske är en tvål och vatten och nivea-krämstjej? Det kanske min hy mår bäst av? Nåväl jag ger krämerna (som jag spontanshoppade på nätet) några veckor IAF.

Jag bjuder därför på en färsk selfie här uppe. Med mina fula finnar, som jag försökt sminka över, och mitt hemska hår, som behöver klippas och färgas. Skönheten kommer väl inifrån som tur är!

Här och nu

Man får inte glömma bort att leva i nuet. Idag när jag sövde ner Viggo för kvällen påminde jag migsjälv om nuet. Jag kände efter hur det känns att hålla Viggo i famnen, hur han skrattar mot mig, följer mig med blicken, hur han luktar osv. Jag är mamma och Viggo är min bebis. Detta händer här och nu. Jag har längtat i så många år efter denna stund och nu är den äntligen här!

Idag har alla mammor i min föräldragrupp träffats och promenerat i skogen tillsammans. Alla barn sov som små änglar i sina vagnar utom naturligtvis Viggo som gallskrek större delen av promenaden. Efter att jag ammade honom ståendes i elljusspåret så fick han ro och somnade en stund. Ibland önskar jag verkligen att han ville ta napp. Vi ska hursomhelst träffas varje vecka och promenera tillsammans. Kul att lära känna andra mammor här i området :-)

Nu börjar jag sukta efter mera sociala kontakter med vuxna människor. Jag älskar varje stund med Viggo, men det stärker mig samtidigt att klara av att ta med honom ut på olika aktiviteter.

Igår hälsade vi på Hanna H och idag besökte Hanna S oss. Vi tog promenad och åt våfflor. Hanna S har precis som jag sin familj långt borta. Det kändes skönt att få ventilera saknaden till ens familj med någon som känner likadant. Vi ska försöska ses varje vecka framöver!

I helgen ska vi åka till Småland och hälsa på Pers familj. Det känns pirrigt att åka så långt med Viggo, men himla skönt att Per är med. Direkt efter Småland åker vi till Sunne, det blir en ännu längre resa och mera pirrigt. Allt kommer säkert gå bra och vi kommer växa allihop av det här. Hoppas jag...

Förändringar?

Ibland skulle jag vilka ändra på vissa saker i mitt liv, som kanske skulle göra mig lyckligare, som tex:

1) bli vegetarian (+ fisk). För att det känns nyttigare och för att jag hatar mat industrin med djur. Gillar inte fiskindustrin heller, men det skulle kännas tråkigt att bara leva på grönsaker.

2) handla ekologiskt. Finns ingen bra anledning att inte handla ekologiskt, det som hindrar mig är tyvärr priset. En ekologisk matkasse är dubbel så dyr som en "vanlig" matkasse visar undersökningar. 

3) starta eget. För att jag vill bestämma över mitt liv och äga min tid. Jag ska bara komma på en bra affärsidé först... 

4) träna och genomföra yoga varje dag. För hälsans skull. Tiden finns, måste prioritera bättre. Just nu promenerar jag varje dag, klapp på axeln för det!

Idag har det inte blivit många knop, men vad gör väl det? Viggo och jag har varvat vila med lek/träning i babygymmet.  Vi tog även en promenad vid lunch. Det är härligt att vissa dar är såhär. Jag skulle kunna städa, rensa, baka och greja, men jag har verkligen försökt sänka kraven och ta dagen som den kommer och hur jag känner för eller beroende på hur Viggo sover. Det är härligt och jag försöker ta vara på varenda minut och njua!!!

Här ligger jag vaken mitt i natten och bloggar och lyssnar på när Viggo sover. Han har precis somnat om i sin säng efter att ha ätit och fått ny blöja. 

Inatt är andra natten som han sover i egen säng. Han har fram tills nu sovit mellan Per och mig i vår säng, och legat tätt tätt inpå mig. Vi hade egentligen tänkt vänta en månad med att låta honom sova i egen säng. Men natten till tisdags drömde Per mardröm och började sparka på mina smalben. Vi insåg då att det verkligen är säkrare att Viggo sover i egen säng. Det finns inte en chans att vi hade rullat över honom eller liknande, men vad man gör när man drömmer en mardröm kan vi inte kontrollera. 

Så igår var första nattningen i egen säng. Vi var beredda på skrik, vilket det också blev, men det gick ändå över förväntan! Han sov hela natten i sin säng och somnade om utan gråt eller skrik när jag matade honom på natten. Det var lite skrik ikväll också men det gick ändock lite bättre än föregående kväll. Nu somnade han om efter första matningen på 5 min utan gråt eller skrik. Jag blir riktigt stolt och glad över Viggo och oss att vi fixar detta så bra. 

Viggos säng står ca 1 m från min sida av sängen och jag kan därför inte se honom. Men vi har en babycam som övervakar Viggo och jag ligger i min säng och tittar på honom i min telefon. Jag behöver inte sätta mig upp i sängen om jag inte vill. Hönsmamma som jag är så vill jag se till att han somnar varje gång efter matning innan jag själv somnar om, så babycam är en fiffig lösning. 

Bild från Babycam

Viggo har somnat för länge sen så det är dags för mig också att blunda :-)

Jag älskar att vara föräldraledig! Jag saknar såklart mitt jobb ibland och framför allt mina arbetskompisar, men lyxen att kunna ta dagen som den kommer, det är något jag alltid älskat! Mitt drömjobb hela mitt liv har alltid varit att vara författare, mycket på grund av att kunna styra min tid helt. Idag när jag gick på promenad så slog det mig att nu kanske det vore en perfekt tid att prova på det yrket, nu när jag är hemma om dagarna. Det ska jag fasiken göra! Ska bara komma på en bra story först...

Per är hemma igen sen lite drygt en vecka tillbaka. Allt är som vanligt igen, fast bättre. Vi börjar få rutiner med Viggo och han sover allt bättre på nätter (han har iof alltid sovit bra), och numer sover han hela kvällen vilket innebär egen tid för Per och mig, vilket är värdefullt! Vi tittade på sista Hobbit-filmen, vilket tyvärr var en besvikelse.

Jag älskar att vara hemma och få pyssla och rå om min familj. Jag har sänkt kraven för vad jag ska hinna med på en dag när det gäller sysslor. Det viktigaste är att jag umgås med Viggo när han är vaken och att jag ser till att han får den sömn han behöver.

Jag brukar prioritera att gå ut på en promenad varje dag - om vädret tillåter. Idag promenerade vi runt elljusspåret för första gången. Det var verkligen balsam för skälen att få komma ut i skogen igen! Älskar vår fina natur!

För exakt en månad sedan, den 2 mars, började Pers resa mot Kina. Åh vad vi saknar honom, Viggo och jag! Jag tror aldrig vi varit ifrån varandra så länge tidigare...

Månaden har varit extremt lång, men den har samtidigt gått så snabbt, så som tiden gör nu för tiden med ett barn i ens liv. Viggo har utvecklats så mycket, han är vaken och medveten på ett helt annat sätt och för att inte tala om hur mycket han ökat i vikt!

Jag älskar ju att spendera tid med min familj i Sunne och det har varit underbart att bo här och få så mycket hjälp. Nu ser jag fram emot att få komma hem och få in våra egna rutiner i vardagen.

Nu ska det firas påsk här i Sunne och efter det åker vi hem igen. Längtar så mycket tills Per kommer hem!!!

Glad påsk!

Igår och såhär långt idag är jag frisk. Vid lunch idag froskförklaras jag om allt är bra, men jag avvaktar gärna ett dygn till innan jag vet säkert. Nu har pappa däremot blivit sjuk och mamma känner sig lite krasslig idag. Men en gnutta otur blir jag kanske smittad igen av dom :-( håller tummarna att vi alla blir friska snart. Nog om det.

Jag känner att det är dags att försöka få in mer rutiner i vardagen, lära Viggo att sova i egen säng och bege oss ut till affärer osv. Idag är jag en levande napp för Viggo och han vill gärna ha mitt bröst som napp när han sover och vaknar så fort jag lämnar sängen. Jag är trött på det och tänker att om han lär sig sova i egen säng så kan han inte ha mitt bröst som napp. Jag tror dock att detta inte är så lätt att ändra på och jag känner mig ensam i föräldraskapet just nu eftersom Per är bortrest.

Det är lite tungt just nu men det är bara att bita ihop. När jag var sjuk orkade jag ju inte ta tag i detta riktigt men nu måste jag försöka.

Fortfarande sjuk

Dag 5 med maginfluensa. 

Bröstmjölken sinar stundvis så Viggo får ersättning i flaska som komplement.

Det positiva är att de sista mammakilonen försvann. 

Är så sugen och motiverad att börja träna (försiktigt). Magmusklerna delades under graviditeten och nu håller de på att gå ihop igen. Man måste hålla koll på om gapet mellan musklerna är borta innan man börjar träna magmusklerna - då går gapet aldrig igen och man får en ofast mage oavsett hur många sit-ups man gör. Sen finns risken för framfall om man tex börjar hoppa och springa för tidigt. Det är promenader som gäller till att börja med och lättare core-övningar. Men jag längtar som sagt, ska bara bli frisk först :-)

Ett år äldre...

Förr, innan 30, hade jag sån åldersnoja. Jag ville inte bli gammal. Antar att det hade att görs med att vara ung var en del av min identitet. Jag har släppt det där med identitet och nu känns det bättre att fylla år.

Jag skulle heller inte vilja gå tillbaka i tiden och va några år yngre, jag menar, livet har aldrig varit så bra som vad det är nu. Jag är numera mamma, det största och mäktigaste jag varit med om! Jag har en frisk och fin pojke. En man som jag älskar ofantligt mycket och som älskar mig lika mycket tillbaka. Jag har underbara föräldrar och bror med familj, och Pers familj är också underbar! Jag har fina vänner - blev påminnd om det igår på födelsedagen med blommor, telefonsamtal, SMS och hälsningar på facebook. Jag har världens roligaste jobb och bor väldigt fint. Jag vet inte vad mer jag kan önska mig.

Mitt nya liv och identitet som förälder passar det bra att va trettio plus. Hade jag levt det här livet för kanske fem år sedan så hade jag nog känt att jag missade ungdomen lite. Jag är nöjd med min ålder och där jag är i livet just nu.

Ja må jag leva!

Jag har fått kräk sjuka. Gör allt för att inte smitta lilla Viggo. Jag har inte umgåtts med andra än mor och far och inte lämnat deras hus de senaste fem dagarna så jag hoppas det är nåt jag ätit bara. Jag som var så orolig att andra skulle smitta Viggo och nu verkar det som att det blir jag själv som gör det.

Viggo har bara velat äta och sova under helgen. Han har bara sovit i korta stunder, en timma eller så i taget, även nattetid. Jag är därför lite trött. Hade velat umgås mer med mor och far, men det blir bara korta stunder mellan amning och blöjbyten. Samtidigt som jag njuter av nyföddhetstiden så kan jag inte låta bli att längta en aning tills när han blir lite större och är vaken/sover längre och äter mer sällan. Och tills han tar napp.

...och nu är jag gladare!

En kort power-nap och mammas mat gjorde susen. Och brorsan förstod att jag vill att alla ska va friska. Och pappa förstod med. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli en sån här nojig mamma. Allt är i alla fall frid och fröjd och jag ska njuta av fredagskvällen med Viggo och mina föräldrar :-)

Jag är ledsen just nu. Viggo och jag har precis kommit fram till Sunne efter en jobbig bilfärd. Viggo vaknade så fort jag startade bilen och somnade inte förrän efter 30 min bilkörning. Efter ytterligare 30 min vaknar han igen och börjar gråta. Vi stannar i Karlstad på en parkering och vi ammar i baksätet. Vi håller på mer än en timma innan han lyckas somna. Jag vill bara åka hem igen till vårt trygga hem och aldrig mer lämna det. Efter 20 min bilkörning vaknar han igen och skriker sedan den sista biten.

Så varför är jag ledsen? Jo för att jag utsätter mitt lilla barn för en så hemsk bilfärd när vi hade kunnat va hemma istället. För att jag hade egentligen lust att va hemma men det är samtidigt tråkigt att va hemma eftersom Per är bortrest. För att Per är långt borta om nåt skulle hända. För att pappa säger i telefonen att "det gör inget om han skriker lite" (som att jag inte kan avgöra när jag behöver stanna bilen). För att brorsan igår på telefon sa att hans döttrar fortfarande är lite förkylda men det gör inget, de smittar nog inte (JAG bestämmer om det är OK att de träffar Viggo, inte tvärt om). Och så är jag ledsen för att Viggo hade ont i magen inatt och att vi sov dåligt...och det kanske är den främsta orsaken till allt som jag känner. Jag vill bara beskydda mitt barn så mycket jag kan och känner mig usel när jag utsätter honom för "faror".

Nu överlevde vi bilfärden båda två och Viggo sover nu gott bredvid mig i sängen. Jag ska blunda jag med så vaknar jag nog glad igen.

Kärleken till sitt barn

Det är ofattbart hur mycket man kan älska ett litet barn. Per berättade att han upplevde kärlek vid första ögonkastet när Viggo var född. Jag tror det var samma sak för mig fast kärleken slog till långt tidigare... Jag tror det var när jag avläste pluset på stickan. Kärleken växte sen under graviditeten; ultraljuden, första sparken, känna när han hickade osv. Bebisen levde ju trots allt inne i min kropp så det är nog naturligt att känslorna kommer så tidigt hos mammor.

När han föddes fick jag ett ansikte på den baby som jag så länge haft känslor för och oavsett hur han sett ut, om han födds med ett extra ben eller något annat så hade det inte påverkat mina känslor, de var ju djupt rotade sedan flera månader tillbaka.

Nu växer känslorna hela tiden ju mer jag lär känna den här lilla människan! Det är helt fantastiskt! Jag är så otroligt lycklig för allt livet gett mig :-)

Farlig värld

Hela min värld förändrades när Viggo kom till världen. Jag ser nu på allt med nya ögon och insåg snabbt att världen helt plötsligt blev väldigt väldigt farlig. Jag ser faror överallt, saker som kan skada Viggo. 

Det var därför ett stort steg igår när jag ensam satte mig i bilen med Viggo och körde till min familj i Värmland. Jag behöver nog inte lista alla faror man utsätter ett litet barn för när man sätter dem i en bil och kör 18 mil...

Det är trots allt rena semestern att vara här kan jag tala om. Jag blir serverad lagad mat varje dag, jag behöver inte plocka ur diskmaskinen eller gå ut med soporna. De där små vardagsuppgifterna som numer tar mycket tid för mig att hinna utföra på en dag.

I dag har Viggo och jag varit i en affär i Sunne och letat present till thilde och napp till viggo. Viggo gillar inte napp och tycker att jag fungerar alldeles utmärkt som napp. Jag gillar inte det lika mycket som Viggo så nu provar vi alla sorters nappar som finns för att se om det är någon han gillar. 

I morgon, om allt går som planerat, ska vi hälsa på min kusin och hennes bebis Leia som är 2 veckor äldre än Viggo. Dagarna är svåra att planera med bebis så vi får se hur det går.

Viggo och jag lämnade av Per vid tågstationen ikväll då han ska flyga till Kina i morgon för jobb. Viggo stortjöt och när han tystnat efter en stund bilkörande började jag stortjuta. En hel månad ska vi vara ifrån varandra. Känns väldigt ledsamt men jag är samtidigt glad för Per som får uppleva så mycket spännande.

Förlossningsberättelse

Viggo var beräknad att födas den 3 februari och jag var inställd på att gå över tiden, som ju är väldigt vanligt bland förstföderskor.

De första förvärkarna som jag kände var på nyårsdagen, när Per och jag kollade på bio i Halmstad. Det kändes som mensvärk och några värkar var ganska kraftiga.

Jag innan bion

Efter nyår blev jag förkyld och hostade rejält. Efter några dar fick jag ont i revbenen på höger sida och uppsökte läkare efter trettonhelgen. Jag  sjukskrevs fram till beräknad förlossning då läkaren misstänkte fraktur på revbenen och hostan gjorde att jag inte fick mycket sömn. Jag hade 1,5 veckor kvar att arbeta och det kändes trist att inte kunna jobba den sista tiden.

Helgen innan Viggo föddes åkte jag till Sunne för att umgås med familjen.

Emmie fascinerades av min navel

På natten till lördagen vaknade jag och kände värkar igen, men de gick över ganska snabbt. 

På natten den 20 januari, vid halv tre tiden, vaknade jag av den första värken. Jag gick upp på toa och gick sedan och la mig igen och somnade om. En timma senare kom ytterligare en värk och jag väckte Per och berättade att jag kände värkar. Det kom fler värkar och jag lyckades inte sömna om. 

Vid 6-tiden kom slemproppen och med den lite blod. Jag ringde för säkerhets skull till förlossningen och berättade att det kommit blod, men det var ingen fara sa de. 

Efter att slemproppen gått kom värkarna var 10e minut resten av dagen. Det gick inte att sova utan det kändes pirrigt och spännande och jag kunde inte riktigt fatta att det verkligen var på gång. Under dagen kollade vi på film, vilade och åt mat. Per försåg mig med varma vetepåsar och vätska. Jag drack vatten under varje värk eftersom jag kände mig lite illamående under värken. Per tog också tiden. 

En sista mag-bild strax

innan vi åkte till förlossningen

Vid 19-tiden kom värkarna var 3-4.e minut och vi ringde till förlossningen och vid 20-tiden åkte vi in. Vi togs omhand av en undersköterska som skrev in mig. En stund senare träffade vi en barnmorska som undersökte mig och jag var öppen 6-7 cm men vattnet hade ännu inte gått. Jag hade under dagen kännt ett kraftigt tryck neråt och det berodde på att hinnsäcken bucktade ut och låg framför huvudet på bebisen. 

Nyanländ på BB med TENS 

apparaten i sängen 

Jag hade uppgett i journalen att jag gärna ville testa epidural men eftersom värkarna hittills inte varit jobbiga så tyckte barnmorskan att jag skulle pröva TENS istället, vilket jag tyckte var en bra idé.

Jag öppnades inte mer och vid midnatt stack barnmorskan hål på hinnsäcken så att vattnet gick. Jag öppnades till 9 cm på en gång efter det. Jag blev rejält blöt av allt vatten så jag tog en dusch. 

Sen fick jag allt kraftigare värkar och testade därför även lustgas som smärtlindring men jag upplevde att jag inte riktigt fick luft när jag andades i masken, upplevde en kvävnadskänsla. Per stöttade och försökte få mig att fokusera på andningen men jag gick mer och mer in i mig själv ju mer smärtan ökade och världen blev lite suddig och jag ville bara sova. Jag låg och skakade i sängen av smärta, detta var helt klart den jobbigaste delen av förlossningen. Jag kände hur orken och krafterna rann ur mig och jag blev orolig för hur jag skulle klara resten av förlossningen.

Vid 03-tiden bestämde vi att jag skulle få epidural. Vi fick alla operationsmössor på våra huvuden och min rygg tvättades ren. En narkosläkare kom och satte bedövningen och jag fick en omedelbar smärtlindring. Det var så otroligt skönt, jag kände nästan ingen smärta alls och jag fick några timmars sömn. Jag fick i samband med epiduralbedövningen vätkstimulerande dropp för att skynda på det hela. 

Strax innan 7 undersöktes jag igen och var då helt öppen och det var dags att krysta ut bebisen. Värkstimulerande medlet ökades på och epiduralen stängdes av och lustgasen kopplades bort. Efter den första krystningen gick bebisens hjärtfrekvens ner och jag förvarnades om att sugklocka kunde bli aktuellt. Jag tog i mera under nästa värk och hjärtfrekvensen ökade till det normala. Det gjorde mer och mer ont för varje värk som kom och känslan var att jag höll på att spricka. Jag var samtidigt lite rädd för smärtan och höll emot istället för att trycka på under värken. Antar att det blev som en reflex i och med känslan av att jag höll på att spricka.

Barnmorskan var jättebra och gjorde allt för att mildra smärtan. Hon hällde på ljummet vatten, smörjde med bedövningssalva osv, men inget hjälpte. Till slut sa hon att hon klipper mig vid nästa värk. Jag fick lokalbedövning och hon klippte. AJ! Men efter det kom Viggo helt ut och smärtan var över! 

Viggo lades på mitt bröst och jag var i chock! Jag kunde inte riktigt fatta att han äntligen var ute och jag oroade mig för om han var frisk eller inte. Men allt var bra. 

Jag blev sydd och det kändes inget. Jag var otroligt öm och minsta berörning kändes, men själva stygnen kändes inte. Jag ville helst va i fred just då men såret efter klippningen behövde så klart lappas ihop. 

Jag tog en dusch och Viggo lades på Pers bröst. Vi fick en varsin macka och dryck, jag valde varm chocklad. Mackan var den godaste jag någonsin ätit. Hungern slog till direkt efter förlossningen och jag blev väldigt törstig. Jag kände mig lite darrig som jag kan göra efter att jag tex lämnat blod, och jag drack därför stora mängder juice.

Vid 11-tiden åkte vi till vårdavdelningen och la oss och sov. Ett par dagar senare, på fredagen, åkte vi hem. Vi var två lyckliga nyblivna föräldrar till en underbart söt kille. 

Per var ett sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen och jag vet inte hur jag skulle ha fixat det utan honom. Han inger ett sånt otroligt lugn och trygghet, vilket man behöver under en förlossning. 

Förlossningen var det mest fantastiska som jag någonsin varit med om! Jag är så otroligt stolt över min kropp och imponerad över vad den klarar av. Det kändes som jag vunnit ett maratonlopp och jag kände direkt att det här vill jag göra om! Det gjorde stundvis väldigt ont, men det var under korta stunder och inget som avskräckte mig! Belöningen var dessutom det bästa av alla priser i världen! 

Vi har fått en son! Känslan är helt obeskrivlig och jag lever i en baby-bubbla just nu :-)

Vaknade inatt av att jag hade förvärkar - det känns ungefär som mensvärk - men höll i sig en kort stund bara så det är ingen bebis på g ännu. Jag är övertygad om att jag kommer att jag kommet gå över tiden med typ två veckor eller nåt, men det gör inte så mycket bara själva förlossningen går snabbt :-) håller tummarna för det. Jag har också ont i revbenen när jag ligger ner vilket såklart också påverkar nattsömnen. Men jag är så tacksam över att jag haft en väldigt lätt graviditet utan några krämpor. Jag hoppas att det håller i sig de sista dagarna som är kvar :-)

Jag skriver det här inlägget för att jag är så uttråkad... Jag är gravid och ska föda om prick 3 veckor i morgon. Sedan ett par veckor tillbaka har jag dragits med en förkylning och hostat så mycket att jag fått fraktur på revben. Följden blev sjukskrivning fram till förlossning. Jag har inte jobbat på snart två veckor, eftersom det varit röda dagar och haft semester, och jag klättrar snart på väggarna. Min läkare beordrade vila, och jag är nog sämst i världen på vila. Jag älskar när det händer saker och vill ständigt träffa folk (även om jag inte alltid är så social så gillar jag att ha folk omkring mig). Hoppas bebis kommer snart så jag får lite att göra om dagarna. Det var allt för mig. Tack och hej!